Annie Reuterskiöld: Rykten, misstankar och ilska flödar mellan de rödgröna

Socialdemokraternas Magdalena Andersson har knappt hunnit få i uppdrag att försöka bilda en ny regering innan nästa kris är framme. Misstankarna om valfusk i Borlänge i Dalarna har återigen satt Vänsterpartiet i gungning. För partiledaren Nooshi Dadgostar handlar det nu om att hantera både en intern kris och en ytterst komplicerad förhandlingssituation.

Redan före de senaste uppgifterna var läget spänt. Centerpartiet har sagt nej till att sitta i en regering tillsammans med Vänsterpartiet. Vänsterpartiet kräver i sin tur ministerposter för att ens öppna dörren till regeringsförhandlingar. Att få de båda partierna att samlas kring samma bord framstår just nu som en uppgift som skulle kräva ett svärd värdigt Alexander den store.

V-krisen och anklagelserna om valfusk har knappast gjort pusslet lättare, och Dadgostars sätt att hantera krisen har fått kritik. Det är ännu oklart vad misstankarna i Borlänge konkret gäller. Men händelsen har fått politiska konsekvenser långt utanför Dalarna, eftersom den försvagar Vänsterpartiet i en kritisk fas av regeringsbildningen. För Socialdemokraterna, som är beroende av V:s stöd i riksdagen, innebär det ytterligare en osäkerhetsfaktor i ett redan svårnavigerat parlamentariskt landskap.

Det parlamentariska läget efter valet är ytterst jämnt. De fyra rödgröna partierna – S, C, V och MP – har tillsammans färre mandat än de fyra partier som förknippas med Ulf Kristersson och den borgerliga sidan. Det innebär att varje mandat och varje partis position kan bli direkt avgörande i de kommande omröstningarna. Därför är Vänsterpartiets instabilitet inte bara ett internt problem – den påverkar hela regeringsfrågan.

I vad som beskrivs som en mörk vecka för Socialdemokraterna fanns ändå en ljuspunkt. Partiets gruppledare Lena Hallengren kunde stolt berätta att S, C, V och MP enats om en så kallad kartell för att säkra de fyra rödgröna partiernas inflytande i riksdagens utskott. Gruppledarna hade till och med lyckats hålla ett gemensamt möte – något som inom S togs emot som ett litet hopp.

Bakom initiativet ligger en strävan att behålla talmansposten. Socialdemokraterna menar att det största partiet i riksdagen av tradition ska inneha talmansposten. Inom den nya grupperingen fanns förhoppningar om att samla en majoritet i riksdagen bakom den hållningen. Den talman som väljs får en avgörande roll för hur de kommande talmansrundorna utformas, och inom S är motståndet starkt mot att låta en moderat diktera villkoren.

Nu uppger både Ekot och Dagens Nyheter att Vänsterpartiet i stället överväger att stödja den kandidat som finns på Tidösidan – det vill säga det regeringsalternativ som förknippas med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Nooshi Dadgostar säger till TV4-nyheterna att Andreas Norlén (M) har skött sitt jobb på ett bra sätt. Norlén har varit talman sedan 2018. Uttalandet kan läsas som ett förhandlingshot via medierna – ett sätt att öka trycket på Socialdemokraterna och samtidigt markera V:s missnöje med behandlingen från S och MP.

Mellan de rödgröna partierna flödar nu rykten, misstankar och ilska – allt sådant som inte brukar lägga grunden till en konstruktiv förhandling. En källa med insyn säger till DN att Vänsterpartiets agerande grundar sig i en upplevelse av att varken S eller MP har försvarat Dadgostar under krisen. V ska också oroa sig för att partiet ska förlora posten som tredje vice talman. Oavsett om det stämmer är det så samtalen går på Magdalena Anderssons sida av politiken.

Det gemensamma politiska projektet är svårt att urskilja. Förutom motståndet mot Sverigedemokraterna finns få tydliga hållpunkter som binder samman de fyra partierna. Socialdemokraterna behöver stöd från både Centerpartiet och Vänsterpartiet, två partier som befinner sig i var sin ände av den ekonomiska politiken. Magdalena Anderssons vision för en framtida S-ledd regering tycks därför kretsa kring klimatet och den gröna omställningen – det område där partierna eventuellt kan mötas.

Just nu är den mest uppenbara gemensamma nämnaren i stället bristande tillit. Frågan är om den går att återupprätta i ett läge där varje utspel tolkas som ett hot och varje möte ses som en eftergift. Det som återstår är ett politiskt läge där både sakpolitik och personliga relationer måste hålla – men där båda just nu ser ut att vara i gungning.