Dags för andra talmansrundan

Det politiska läget efter riksdagsvalet är fortsatt låst. Det borgerliga blocket – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har en knapp majoritet med 176 mandat mot 173 för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Ändå har ingen regering kunnat bildas, eftersom partierna står långt ifrån varandra i frågan om Sverigedemokraternas inflytande.

På måndagen kom en ny påminnelse om hur infekterad stämningen är. Vänsterpartiet röstade då för att behålla Andreas Norlén (M) som talman, i stället för att stödja Socialdemokraternas kandidat Johanna Haraldsson. Haraldsson valdes i stället till första vice talman. Beslutet ses som en markering mot Socialdemokraterna och visar att Vänsterpartiet inte per automatik stödjer sitt traditionella samarbetsparti.

Magdalena Andersson fick i fredags talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för en ny regering. Uppdraget innebar att hon skulle undersöka om det finns ett underlag som kan accepteras av riksdagen. På måndagen lämnade hon tillbaka det. Norléns första ärende som omvald talman blev därmed att ta emot hennes besked.

Nu kallar talmannen återigen in partiledarna till samtal. Mötena sker under onsdagen, en i taget. Moderaterna inleder klockan 08.30, följda av Sverigedemokraterna 09.15, Vänsterpartiet 09.35, Centerpartiet 10.30, Kristdemokraterna 10.50, Miljöpartiet 11.10 och Liberalerna 11.30.

Att Moderaterna kallas först är naturligt med tanke på att Norlén själv tillhör partiet. Men det är också ett tecken på den centrala roll som M väntas spela i de fortsatta förhandlingarna. Moderaterna har tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna försökt hitta en gemensam linje, men Sverigedemokraterna är den svåra frågan. SD kräver inflytande i utbyte mot sitt stöd, något som framför allt Liberalerna och Centerpartiet haft svårt att acceptera.

Sverigedemokraterna är i praktiken vågmästare. Partiet är riksdagens näst största och har 73 mandat. Utan SD:s stöd saknar det borgerliga blocket majoritet, och därför är Jimmie Åkessons krav avgörande. Han har upprepat att SD måste få genomslag för sin politik i utbyte mot ett regeringsunderlag. Det kravet har hittills varit ett av de största hindren i samtalen.

Centerpartiet befinner sig i en besvärlig position. Partiet har under lång tid uteslutit samarbete med SD, men i det nya parlamentet räcker inte en allians mellan M, KD och L till för en majoritet. Därmed kan C inte längre agera vågmästare i traditionell mening, men partiet kan ändå bli avgörande om det uppstår en situation där blockgränserna luckras upp. Annie Lööf har tidigare sagt att hon inte vill se en regering som är beroende av SD, men frågan är vad som händer om det enda alternativet är ett nyval.

Vänsterpartiets beslut att rösta på Norlén kan också tolkas som ett försök att öka trycket på S. Om V håller fast vid sin linje kan Magdalena Andersson få mycket svårt att samla ett vänsteralternativ. Samtidigt har V uteslutit att sitta i en regering tillsammans med S, vilket ytterligare begränsar handlingsutrymmet. Partiet har i stället sagt att det kan tänkas stödja en S-ledd regering från sidan, men kräver då tydliga politiska eftergifter.

Kristdemokraterna har länge förespråkat en bred borgerlig samling och har visat sig villiga att samarbeta med SD. Ebba Busch har betonat vikten av en ny politik snarare än blocklogik. Men det återstår att se hur långt de andra partierna är beredda att gå. Liberalerna å sin sida har hamnat i en svår sits. Partiledaren Johan Pehrson har öppnat för en moderatledd regering, men partiet har samtidigt krävt att SD inte ska få ministerposter. Den frågan lär bli central i de fortsatta samtalen.

Miljöpartiet har en mindre framträdande roll i regeringsförhandlingarna, men partiet är ett naturligt stöd till en S-ledd regering. MP har dock svårt att acceptera en politik som innebär skattesänkningar och minskat klimatfokus, vilket gör att en bred uppgörelse över blockgränsen framstår som avlägsen.

Om onsdagens möten inte leder framåt kan talmannen tvingas ge ett nytt sonderingsuppdrag, denna gång till någon annan partiledare. Skulle alla försök misslyckas finns till slut bara möjligheten att utlysa extra val. Det vore en ovanlig och kostsam utväg, men i ett låst parlamentariskt läge kan den inte uteslutas.

Den närmaste tiden blir därför avgörande för svensk politik. Frågan är inte bara vem som ska bli statsminister, utan hur ett regeringsunderlag ska kunna konstrueras i en riksdag där partierna står långt ifrån varandra. Onsdagens partiledarsamtal är ett steg i den processen, men det är långt ifrån säkert att de räcker för att bryta dödläget.