De kan bli ministrar i en ny regering

Regeringsförhandlingarna har bara börjat, men redan nu står en av de svåraste frågorna klar: fördelningen av ministerposter. Magdalena Andersson har ännu inte lyckats ena de partier som skulle kunna bilda en ny regering, och det är oklart om hon över huvud taget får ihop ett underlag. Flera konstellationer är tänkbara, men allt hänger på hur partierna ställer sig till varandra – och på vilka av de röda linjer som ritats upp som kan tänjas eller överges.

Om Andersson lyckas bilda regering väntar nästa utmaning: fördelningen av ministerposter. Den avgående Tidöregeringen – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med Sverigedemokraterna som stödparti – hade 24 statsråd. Det antalet kan fungera som riktmärke när en ny fyrpartikoalition ska fördela regeringsuppdragen.

Socialdemokraterna väntas ta de flesta och tyngsta posterna. Men i en koalition med tre andra partier får S räkna med färre statsråd än under perioder med egen regeringsmakt. Flera tunga namn kan därmed bli utan ministerjobb under nästa mandatperiod.

Vad en ministerpost faktiskt är värd beror på vilket departement det gäller. Finans-, justitie- och utrikesministerposterna brukar räknas som de tyngsta, medan andra poster mer handlar om att ge varje parti en plattform. För mindre partier kan även ett mindre departement vara en vinst om det ligger nära partiets hjärtefrågor. Det är en anledning till att förhandlingarna om antalet statsråd ofta blir långa och detaljerade.

Ministerposternas antal blir i sig en stridsfråga. Av de fyra aktuella partierna är Vänsterpartiet det som fick högst valresultat, vilket ger partiet starka argument för att kräva fler portföljer. Centerpartiet kommer därnäst, medan Miljöpartiet är minst. Erfarenheten visar dock att mindre partier som ingår i en regering ofta får förhållandevis många statsråd. Ministerposter kan också växlas mot sakpolitiska vinster; ett parti kan avstå från en portfölj för att få igenom ett krav i exempelvis skatte- eller klimatpolitik.

DN:s politikredaktion har listat namn som kan bli aktuella i en kommande regering. Listan är inte komplett, och historiskt brukar varje regeringsbildning bjuda på överraskningar. Så lär det bli även denna gång.

Bland Socialdemokraternas bubblare finns Jonas Attenius, Kashayar Farmanbar, Fredrik Olovsson, Karl-Petter Thorwaldsson, Ylva Johansson, Ardalan Shekarabi, Ann Linde, Anders Ygeman, Tomas Eneroth, Erik Nises och Amalia Rud Stenlöf. Här finns flera namn med tidigare ministererfarenhet – bland andra Ylva Johansson, Anders Ygeman och Ardalan Shekarabi – men också politiker som främst är kända från kommunal politik eller andra uppdrag.

För Vänsterpartiet nämns Hanna Gunnarsson, Daniel Bernmar, Ali Esbati och Nadja Awad. Centerpartiets bubblare är Niels Paarup-Petersen, Emma Wiesner, Ulrika Liljeberg och Rickard Nordin. För Miljöpartiet handlar det om Ulrika Modéer, Janine Alm Ericson, Alice Bah Kuhnke och Linus Lakso.

Den svåraste knuten blir sannolikt förhållandet mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. De två partierna står långt ifrån varandra i ekonomisk politik, och C har tidigare markerat att man inte vill samarbeta med V i regeringsställning. För att Andersson ska lyckas måste hon överbrygga den sprickan – eller hitta en lösning där båda partierna kan acceptera varandra.

Samtidigt har partierna olika uppfattningar om vad en ministerpost ska användas till. För Vänsterpartiet handlar det om att få genomslag i välfärds- och arbetsmarknadspolitiken. För Centerpartiet är företagande och liberala reformer prioriterade, medan Miljöpartiet väntas kräva klimat- och miljöfrågor. Dessa skillnader kan göra att fördelningen blir mer komplex än att bara räkna antal poster.

Det parlamentariska läget är skört. Sverige tillämpar negativ parlamentarism, vilket innebär att en statsministerkandidat inte behöver ha en majoritet bakom sig. Det räcker att en majoritet inte röstar emot. Men det gör samtidigt att de partier som ingår i underlaget måste hålla samman; om något parti avviker kan hela lösningen falla.

Att Vänsterpartiet aldrig har suttit i en svensk regering gör att en fyrpartikoalition med S, V, C och MP skulle vara ett historiskt arrangemang. Partiet har länge varit en viktig del av det rödgröna underlaget, men aldrig haft ministerposter. C och MP har i sin tur erfarenhet av olika politiska samarbeten, men inte tillsammans.

Förhandlingarna har bara börjat. Om Magdalena Andersson lyckas ena partierna återstår arbetet med att fördela makten i en regering där fyra partier ska samsas. Och när den nya ministerlistan väl presenteras lär den innehålla namn som ingen räknat med från början.