DN Debatt. ”Tar partierna sitt ansvar för att vi ska bry oss om politik?”

Den svenska representativa demokratin bygger på en enkel förutsättning: att det finns människor beredda att ta politiska uppdrag. Den förutsättningen är dock allt mindre given. En ny kartläggning från Kunskapsverket visar att medlemsantalet i riksdagspartierna har minskat kraftigt, vilket nu får konkreta följder i form av svårigheter att fylla valsedlar och politiska uppdrag.

År 1991 var ungefär var tionde väljare medlem i något av dagens riksdagspartier. År 2025 var motsvarande andel ungefär en av trettiofem – en minskning med 60 procent. Kunskapsverket, en oberoende stiftelse som grundades 2022 och finansieras genom donationer, har beskrivit utvecklingen i flera rapporter om demokratin. Slutsatsen är att partiernas förmåga att rekrytera och organisera aktiva medlemmar inte bara är en intern partifråga, utan en demokratifråga.

Nyhetsrapporteringen efter valet 2026 har aktualiserat frågan om förtroendet för hur kandidater tas fram och hur de allmänna valen går till. Partierna har en central roll: de tar fram kandidater till valen och förser de politiska församlingarna med personer till de många uppdrag som tillsätts efteråt.

Ett krympande medlemsunderlag innebär först och främst ett mindre rekryteringsunderlag. Inför valet 2026 nominerade riksdagspartierna cirka 49 100 kandidater, ungefär lika många som i det föregående valet. Med cirka 250 000 partimedlemmar betyder det att ungefär var femte medlem stod på en valsedel. I början av 1990-talet var konkurrensen om platserna större – då stod knappt var tionde medlem på en valsedel.

Beroendet av de kvarvarande medlemmarna syns också i hur många uppdrag varje person tar på sig. 14 procent av riksdagsledamöterna är även ledamöter i kommunfullmäktige, och i genomsnitt ställer varje kandidat upp i 1,3 val. För de mindre partierna är siffran högre. När uppdragen ska fördelas på ett litet antal personer blir varje avhopp eller flytt mer kännbart.

Svårigheterna att hitta kandidater märks tydligast på lokal nivå. Inför kommunvalet 2026 ökade antalet öppna listor jämfört med valet 2022. En öppen lista kan vara ett sätt att hantera rekryteringsproblem, men den innebär samtidigt att partiet tappar kontrollen över vilka namn som slutligen hamnar på valsedeln. I 94 av landets 290 kommuner – ungefär en av tre – gick minst ett riksdagsparti till val med en helt tom lista på valdagen.

Om ett parti med en tom lista ändå röstas in i fullmäktige får det praktisk betydelse efter valet. Mandatet kan då besättas av en person som anmält sig själv, eller också blir resultatet en tom stol.

För de mindre partierna är situationen särskilt bekymmersam. Kunskapsverkets analys visar att när medlemsantalet närmar sig 15 000 blir det svårare att fylla listorna, medan runt 30 000 medlemmar tycks räcka för att åtminstone slippa tomma listor. Bland riksdagspartierna är det bara tre – Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna – som har fler än 30 000 medlemmar.

Partimedlemmarnas betydelse sträcker sig dock längre än till det egna partiet. De är inte bara kandidater och förtroendevalda, utan också med och formar politiken och fungerar som ambassadörer för politiskt deltagande. När färre engagerar sig blir det också färre som synliggör det politiska engagemanget i vardagen.

Kunskapsverkets analys visar dessutom på ett samband mellan partiernas lokala närvaro och valdeltagandet. I kommuner där färre riksdagspartier ställer upp med kandidater är valdeltagandet lägre. Analysen säger inte vad som orsakar sambandet, men mönstret är tydligt.

Paradoxalt nog har medlemsraset skett samtidigt som intresset för politik är stabilt eller till och med ökar. SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet visar att andelen som uppger att de är intresserade av politik har ökat de senaste åren. Det tyder på att det snarare är formen för engagemanget än intresset som gör att inte fler deltar aktivt i partipolitiken.

Den representativa demokratin kräver inte att alla ska vara partimedlemmar. Men den bygger på att det finns människor som är beredda att ta steget från politiskt intresse till politiska uppdrag – och att partierna förmår hitta och släppa fram dem. Eftersom partierna har närmast monopol på vägen till de politiska uppdragen vilar ett särskilt ansvar på dem att hålla den vägen öppen och attraktiv. Det politiska intresset tycks finnas. Frågan är om partierna förmår ta tillvara det.