Möjlig rödgrön spricka om tonårsutvisningar

De rödgröna partierna har enats om att skärpa åtgärderna mot de så kallade tonårsutvisningarna, ett besked som markerar en politisk skärpning i en av de mest känsliga frågorna inom svensk migrationspolitik. Samtidigt som enigheten signalerar en gemensam front i en viktig sakfråga, blottas dock en tydlig spricka mellan partierna när det kommer till den övergripande synen på asyl- och invandringspolitikens framtid.

Bakgrunden till det nya läget är den ökande kritiken mot hur ärenden rörande ensamkommande ungdomar hanterats. Under de senaste åren har ett stort antal unga fått avslag på sina asylansökningar och utvisningsbeslut har verkställts i allt högre takt. Detta har väckt starka reaktioner, inte minst från civilsamhället och från kommuner som upplever situationen som svårhanterlig. De rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – har därför under en tid diskuterat hur man ska kunna mildra konsekvenserna av den nuvarande lagstiftningen, som i många fall uppfattas som alltför rigid.

Enligt uppgifter från de interna förhandlingarna har partierna nu kommit överens om att det krävs ytterligare åtgärder för att stoppa de utvisningar som anses särskilt problematiska. Det handlar bland annat om att utreda möjligheterna till en mer generös syn på verkställighetshinder, samt att stärka rättssäkerheten i asylprocessen för unga. Man vill också se över möjligheten att bevilja uppehållstillstånd i fler fall där ungdomar har etablerat sig i Sverige under lång tid, exempelvis genom skolgång och arbete.

Trots denna samsyn är det tydligt att partierna har olika utgångspunkter. Socialdemokraterna, som historiskt har intagit en restriktiv hållning i migrationsfrågor för att bredda sitt väljarstöd, betonar vikten av att åtgärderna inte uppfattas som en urholkning av den reglerade invandringen. Partiet vill värna om en långsiktigt hållbar politik som kan accepteras av en bred majoritet i riksdagen. Miljöpartiet, som traditionellt har drivit en mer generös linje, menar å sin sida att det nu krävs ett tydligare ställningstagande för de ungas rättigheter, även om det innebär att man utmanar den nuvarande politiska balansen.

Vänsterpartiet intar den mest radikala positionen och har länge argumenterat för ett fullständigt stopp av utvisningar av ensamkommande som vistats i Sverige under flera år. Partiet ser den nuvarande politiken som ett uttryck för en inhuman syn på människor som flytt från krig och förtryck. Denna skillnad i synsätt är inte ny, men den har nu blivit mer påtaglig i takt med att frågan har aktualiserats genom flera uppmärksammade fall i media.

Den politiska sprickan kan få konsekvenser för regeringssamarbetet, där migrationspolitiken länge har varit en känslig punkt. Samtidigt som partierna vill visa handlingskraft inför väljarna, finns en oro inom framför allt Socialdemokraterna för att en alltför generös linje kan leda till att partiet förlorar förtroende i frågan. Opinionsundersökningar har visat att migrationspolitiken är en av de viktigaste frågorna för väljarna, och läget har försvårats av den senaste tidens ekonomiska oro och det ansträngda läget på arbetsmarknaden.

Experter på migrationsrätt pekar på att de föreslagna åtgärderna, om de genomförs, skulle innebära en betydande förändring av praktiken. En mer generös tillämpning av verkställighetshinder skulle kunna leda till att färre utvisningar verkställs, men samtidigt skapa nya utmaningar för Migrationsverket och domstolarna. Det finns också en risk att besluten blir mer godtyckliga, där utfallet i högre grad beror på den enskilda handläggarens bedömning snarare än på tydliga rättsliga principer.

Frågan om tonårsutvisningarna har också en tydlig internationell dimension. Sverige har under en längre tid haft en av de mest restriktiva lagstiftningarna inom EU när det gäller asylsökande som får avslag. Samtidigt har flera andra europeiska länder, däribland Tyskland och Frankrike, rört sig i en mer liberal riktning när det gäller unga migranter. Detta har lett till en debatt om huruvida Sveriges politik är förenlig med internationella konventioner, däribland FN:s barnkonvention som sedan 2020 är svensk lag.

För de rödgröna partierna handlar det nu om att hitta en balans mellan att visa humanitet och att upprätthålla en trovärdig migrationspolitik. Det återstår att se om den nya enigheten håller när förslagen ska omvandlas till konkret politik, eller om sprickan mellan partierna ytterligare kommer att fördjupas. Klart är att frågan kommer att fortsätta att prägla den svenska politiska debatten under en lång tid framöver.