Efter valrysaren: Här är Magdalena Anderssons väg till makten

Valnatten i Sverige slutade med ett ytterst knappt övertag för oppositionen. Enligt det preliminära valresultatet har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet tillsammans 176 mandat i riksdagen, medan Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – får 173. Eftersom riksdagen har 349 platser räcker 176 mandat för en majoritet, och S-ledaren Magdalena Andersson konstaterade på valvakan att Sverige kan få en ny regering om siffrorna står sig.

Förutsättningen är dock att Andersson lyckas samla alla fyra oppositionspartier bakom sig. Där finns flera svårigheter. Centerpartiet har under hela valrörelsen sagt blankt nej till att sitta i en regering med Vänsterpartiet – eller stödja en regering där V ingår. Vänsterpartiet har å sin sida ett kongressbeslut om att inte stödja en regering utan att självt ingå i den. V-ledaren Nooshi Dadgostar har tidigare sagt att hon är beredd att riskera ett extra val för att få igenom det kravet.

Valresultatet stärker Vänsterpartiets förhandlingsposition. Partiet är en av valnattens stora vinnare med 8,2 procent av rösterna, medan Centerpartiet går framåt marginellt till 7,1 procent. Socialdemokraterna gör samtidigt ett historiskt dåligt val och backar till 28,1 procent. För Magdalena Andersson innebär det ett svagare utgångsläge – både gentemot väljarna och i de förhandlingar som väntar.

Historiskt har socialdemokratiska enpartiregeringar varit regel snarare än undantag i Sverige. Senast Andersson satt som statsminister ledde hon en renodlad S-regering, efter att Miljöpartiet lämnat regeringen med motiveringen att man inte ville styra på en budget som förhandlats fram med Sverigedemokraterna. Frågan är vad ett försvagat S skulle behöva erbjuda för att återigen kunna regera ensamt. Både V och C lär kräva rejält genomslag i sakpolitiken om de ska acceptera en sådan lösning utifrån.

Ett annat alternativ är att återuppliva samarbetet mellan S och Miljöpartiet. Partierna ledde landet tillsammans mellan 2014 och 2021, och en liknande konstellation skulle kunna vara ett sätt att få med sig såväl V som C. Men det förutsätter att båda partierna mjukar upp sina röda linjer. V skulle behöva nöja sig med stöd från utsidan, medan C skulle behöva acceptera att V får stort inflytande över politiken. I gengäld skulle båda kunna få betalt i form av konkreta sakpolitiska eftergifter.

Ytterligare en modell är den som Tidöpartierna själva har använt under den gångna mandatperioden. Genom Tidöavtalet har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna styrt landet med Sverigedemokraterna som stödparti utanför regeringen. Upplägget har gett SD stort inflytande utan formellt ansvar, och en liknande konstruktion skulle i teorin kunna byggas på vänstersidan – exempelvis med S och MP i regering och V och C som stödpartier. Även det kräver att något parti släpper tidigare uttalade löften.

Mittenalternativet har drivits av Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist, som under valrörelsen öppet drömt om en regering över blockgränsen med S, KD, L, C och MP. Förhoppningarna stärktes av det öppna flirtandet mellan Magdalena Andersson och Kristdemokraternas Ebba Busch under Almedalsveckan. Men på valvakan var Busch tydlig. ”Det här är ett mycket tydligt besked för det enda samlade regeringsalternativet i den här valrörelsen”, sade hon. Mandaten räcker dessutom inte för en sådan konstellation, och både KD och MP har avfärdat idén. För att en mittenregering över huvud taget ska vara matematiskt möjlig krävs att Liberalerna också ansluter sig – vilket framstår som osannolikt med tanke på att partiet klarade riksdagsspärren med råge, till stor del tack vare stödröster från andra Tidöpartier.

Regeringens bildande i Sverige följer en särskild ordning. Det är talmannen som föreslår en statsministerkandidat, och kandidaten behöver inte ha en egen majoritet bakom sig – det räcker att en majoritet av riksdagens ledamöter inte röstar emot. Detta system med negativ parlamentarism kan underlätta för en minoritetsregering, men det förutsätter ändå att tillräckligt många partier är villiga att tolerera den.

Inget av blocken har således en enkel väg till regeringsmakten. Det preliminära resultatet ger oppositionen ett övertag på tre mandat, men vägen till en ny regering är kantad av hinder. För Magdalena Andersson väntar tuffa förhandlingar med partier som dragit upp skarpa gränser och som alla vet att de sitter på avgörande mandat. De kommande dagarnas samtal kommer att avgöra om Sverige får en regering som kan samlas kring en gemensam budget – eller om landet går mot en utdragen regeringskris.