Efter valrysaren: Här är Magdalena Anderssons väg till makten

Det preliminära valresultatet efter söndagens val pekar på ett maktskifte i Sverige. Den samlade oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – får 176 mandat i riksdagen, medan Tidöpartierna, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, stannar på 173. Riksdagen har 349 platser, vilket innebär att oppositionen har en knapp men avgörande majoritet.

”Om resultatet står sig får Sverige en ny regering”, sade S-ledaren Magdalena Andersson när hon gick upp på scenen under valnatten. Men vägen till en fungerande regering är långt ifrån utstakad. För att Andersson ska kunna bli statsminister krävs att hon samlar de oppositionspartier som ställt sig bakom henne – och där finns flera svåra konflikter.

Centerpartiet har sagt blankt nej till att sitta i en regering med Vänsterpartiet, eller ens stötta en regering där V ingår. Vänsterpartiet har å sin sida ett kongressbeslut på att inte stötta en regering utan att själva sitta i den. V-ledaren Nooshi Dadgostar har tidigare sagt att hon är beredd att riskera nyval för att driva igenom det kravet.

Vänsterpartiet ser ut att bli valets stora vinnare med 8,2 procent. Centerpartiet ökar svagt till 7,1 procent, men dess motstånd mot V-förhandlingar kvarstår. Därmed blir det svårt att konstruera en traditionell fyrpartiregering med S, V, C och MP.

Socialdemokraterna har historiskt ofta regerat ensamma, och det senaste året under Magdalena Andersson var inget undantag. Då styrde en renodlad S-regering efter att Miljöpartiet oväntat lämnat samarbetet, med motiveringen att partiet inte ville sitta kvar på en borgerlig budget som förhandlats fram med Sverigedemokraterna.

Men S egna siffror försvårar en liknande lösning nu. Partiet backar till 28,1 procent, vilket beskrivs som ett historiskt dåligt val. Det minskar Anderssons utrymme att bilda en ren S-regering och gör att hon i praktiken blir beroende av flera andra partiers stöd.

Ett tänkbart alternativ är att återuppliva samarbetet mellan S och MP. De två partierna satt i regeringsställning tillsammans under nästan sju år, mellan 2014 och 2021. En ny S+MP-regering skulle dock kräva att Vänsterpartiet och Centerpartiet hanterar sina ömsesidiga röda linjer. Frågan är vad S i så fall är berett att ge i sakpolitik för att få med sig båda.

En annan väg är att kopiera Tidömodellen. Under de senaste åren har M, KD och L suttit i regering medan Sverigedemokraterna stöttat dem utifrån genom ett formaliserat avtal. SD har fått stort genomslag i sakpolitiken utan att ta plats i regeringen. En liknande konstruktion med S och två samarbetspartier skulle kräva att minst ett oppositionsparti släpper de krav som partiet framfört under valrörelsen.

Centerns Elisabeth Thand Ringqvist har under valrörelsen lyft drömmen om en mittenregering med S och KD. På valnatten stängde dock KD-ledaren Ebba Busch dörren. Hon var tydlig med att Tidöpartierna är det enda samlade regeringsalternativet. Enligt valresultatet skulle mandaten dessutom inte räcka för en bred konstellation med S, KD, C, L och MP – inte ens om MP inkluderades. Både KD och MP har sagt nej till en sådan lösning, och Liberalerna lär knappast vilja ingå i ett projekt efter att partiet klarat riksdagsspärren med hjälp av stödröster från andra Tidöpartier.

Nu väntar sonderingar under talmannens ledning. Det preliminära resultatet ger oppositionen ett tunt övertag, men regeringsfrågan kommer att avgöras av partiernas förmåga att kompromissa. Med så starka motsättningar mellan V och C, och med S på sitt svagaste valresultat på länge, är en ny regering långt ifrån given.