Ledare: Nästa regering måste stå bakom Ukraina – oavsett hur den ser ut

De kommande fyra åren är omgärdade av en historisk osäkerhet. Presidentval i Washington, krigets utveckling på slagfältet och Europas säkerhetspolitiska vägval kommer alla att forma den tid som ligger framför oss. Men en sak är klar redan nu: Ukraina kommer att fortsätta behöva omvärldens hjälp. Det gäller inte minst den gruvsektor som före kriget utgjorde en av hörnstenarna i den ukrainska ekonomin – och som nu kan bli avgörande för både återuppbyggnaden och västvärldens framtida försörjning av kritiska råvaror.

Ukraina är en av Europas mest mineralrika nationer. I marken finns järnmalm, kol, titan, mangan, grafit och litium – fyndigheter som gett landet en strategisk tyngd långt bortom dess gränser. Järnmalmen från Kryvbass-regionen i Dnipropetrovsk oblast har historiskt varit ryggraden i den ukrainska stålindustrin och en viktig inkomstkälla för staten. Redan före invasionen 2022 stod gruvnäringen för omkring tio procent av Ukrainas BNP och sysselsatte hundratusentals människor.

Kriget har emellertid slagit undan grunden för stora delar av sektorn. Flera av landets största anläggningar, däribland stålverken i Mariupol och gruvor som hamnat inom räckhåll för artillerield, har antingen stoppats eller förstörts. Exportvägarna genom Svarta havet blockerades tidigt av ryska flottstyrkor, vilket tvingade ukrainska gruvbolag att ställa om till betydligt dyrare och mer tidskrävande transportvägar via järnväg genom Polen och Rumänien. Produktionen av järnmalm har rasat med över en tredjedel sedan krigsutbrottet, och enligt branschorganisationen World Steel Association är Ukraina nu ett av de europeiska länder där stålproduktionen minskat mest.

På den globala marknaden har bortfallet märkts på flera sätt. Priserna på järnmalm och stål steg kraftigt under de första månaderna efter invasionen, drivna av både oro för leveransstörningar och stigande energipriser. För titan, där Ukraina är en av världens ledande producenter, har situationen varit särskilt kännbar. Den ukrainska titanen, som utvinns bland annat i Zjytomyrområdet och Poltavaregionen, är eftertraktad av flyg- och försvarsindustrin för sin höga kvalitet. Företag som Boeing och Airbus har under flera år kämpat med att hitta alternativa leverantörer, och EU har i sin strategi för kritiska råvaror från 2023 pekat ut Ukraina som en nyckelpartner för att minska unionens beroende av import från Kina.

Den geopolitiska betydelsen av Ukrainas mineralrikedomar har heller inte undgått omvärlden. Landets litiumförekomster, framför allt i Kirovohradregionen i centrala Ukraina, betraktas som några av de mest lovande i Europa. Litium är en förutsättning för batteritillverkning och elektrifieringen av den globala fordonsflottan, och flera internationella gruvbolag, däribland det australiska företaget European Lithium, har tidigare haft planer på storskalig utvinning. Projekten har dock frysts i väntan på att kriget tar slut.

Att återuppbygga den ukrainska gruvsektorn är en uppgift av sällan skådad omfattning. Enligt ukrainska myndigheter krävs investeringar på tiotals miljarder dollar för att återställa produktionen, röja minor från markerna och bygga upp den energiförsörjning som gruvorna är helt beroende av. Minst lika viktigt är att skapa ett säkerhetspolitiskt läge som får internationella investerare att våga satsa kapital i ett land som fortfarande befinner sig i krig.

För västvärlden är insatserna höga. I takt med att efterfrågan på elbilar, förnybar energi och försvarsmateriel ökar, växer också behovet av de mineraler som Ukraina har i sina marker. EU har redan inlett ett samarbete med den ukrainska regeringen kring råvaror, och en framtida fredsplan lär vara ofullständig utan en strategi för gruvnäringen. De kommande fyra åren kommer att avgöra mycket. Men oavsett hur det politiska landskapet förändras står en sak fast: Ukraina kommer fortsätta behöva vår hjälp – både under kriget och under den långa vägen tillbaka till en fungerande ekonomi.