Så blev valaffischerna mer tradition än politik: ”Som sill på midsommar”

Resan ned till Kungliga bibliotekets bergrum under Humlegården är fyrtio meter under jord, och tar bara några sekunder i den långsamma hissen. Ändå beskriver bibliotekarien Henrik Bylund hur det alltid ”suger till lite i magen”. Där nere förvaras merparten av de 18 miljoner objekt som samlats in sedan 1661 – böcker, kassettband, tidningar och andra trycksaker – i volymer som motsvarar två Hötorgsskrapor. Bland dessa finns omkring 600 000 affischer, många med politiska budskap. Uppdraget, som Bylund uttrycker det i förbifarten, är att bevara materialet ”för all framtid”.

Den 16 augusti får riksdagspartierna återigen affischera på gator och torg inför valet. Inför det stundande valet har Bylund hämtat upp ett urval politiska affischer från de senaste hundra åren, vilka nu ligger utbredda och omslutna i plast i en av läsesalarna två trappor ovan markplan. Där finns allt från färgstarka litografier från första hälften av 1900-talet till mer samtida alster, som Kristdemokraternas Göran Hägglund i ögonkontakt med en struts från 2010 och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson mot en vit bakgrund från 2014.

Bland de moderna affischerna dominerar en särskild form: porträttet av den leende politikern. Henrik Bylund konstaterar att affischen alltid varit ett snabbt sätt att kommunicera, men att dess roll nu är föränderlig i ett medielandskap med många andra kanaler. Den bilden delas av medieexperten Bengt Johansson, professor i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.

Johansson menar att själva affischerandet har blivit en tradition, ett slags internt mobiliseringsverktyg, snarare än ett sätt att övertyga väljare. Han liknar det vid julgranen på jul och sillen på midsommar – valaffischer ska finnas om det är val. ”Affischen har en mobiliseringsfunktion i dag, det handlar om att samla ihop sig internt”, säger han. Särskilt ungdomsförbunden använder affischeringen som en aktivitet.

Ur forskningsperspektiv är valet 1928 ett favoritår för Johansson. Det kom att kallas ”Kosackvalet” efter högerns affischer som avbildade ryska kosacker med röda flaggor och slagordet ”Envar som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”. Motiv som anspelade på vänsterns påstådda band till Sovjet. Både högerns och vänsterns affischer från det året var ideologiskt laddade och konstnärligt högtstående, enligt professorn.

Samma år fanns även en klarröd affisch riktad till kvinnliga väljare med texten ”Kvinnor, gör er plikt på valdagen – rösta socialdemokratiskt!”. Johansson ser den som ett undantag i historien, där väljaren i regel framställts som man. Ännu äldre affischer innehåller uppmaningar att över huvud taget rösta, som ”Vak opp!” intill en megafon. Då fanns en striktare pliktmoral att vädja till, något som är mindre effektivt i dag med ett högt valdeltagande.

En tydlig förändring är att partierna förr anlitade konstnärer för att teckna sina affischer. Ivar Starkenberg illustrerade för Arbetarepartiet, medan John Mauritz ”Moje” Åslund, även känd för filmaffischer, ofta signerade högerns. I dag görs affischerna i regel av reklambyråer och liknar kommersiell reklam. Enligt Johansson beror det på att partierna utvecklats från klassbaserade folkrörelser till så kallade ”catch-all-partier” som måste tilltala en bredare, mer flyktig väljarbas, vilket gör budskapen mer urvattnade.

Samma utveckling syns i Europa, exempelvis i Frankrikes presidentval 2022, där Emmanuel Macrons affischer bar budskapet ”Nous tous” och Marine Le Pens ”Pour tous les Français” – påfallande lika formuleringar. Även om den konstnärliga verkshöjden i dagens affischer är låg, menar Johansson att de fortfarande kan säga mycket om det politiska klimatet och förändringen från ideologi till varumärkesbyggande. Själv följer han utvecklingen noga genom att recensera valaffischer på sin blogg, där han signerar inläggen som ”Propagandainspektör”.