Vilka partier styr Sverige efter valet? – ”Det kommer bli en spännande höst”

Med bara några veckor kvar till valet har den svenska regeringsfrågan gått in i sitt hetaste skede. Allt fler partier har nu offentliggjort sina föredragna konstellationer, samtidigt som opinionssiffrorna fortsätter att förändra förutsättningarna. Enligt flera mätningar har det tidigare tydliga övertaget för oppositionen minskat, men fortfarande är avståndet mellan blocken betydande.

Tidöpartierna – Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har under mandatperioden byggt en gemensam plattform. Sedan den 1 april, då Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson tillsammans höll pressträff på Skeppsholmen, är det tydligt att SD är berett att sitta i en regering med tunga ministerposter. Kristersson har uttalat att han ser enigheten inom laget som ett starkt kort inför valet. Men opinionsmätningarna talar delvis emot. Enligt Ipsos senaste undersökning har Tidöpartierna fortfarande ett underläge på 4,4 procentenheter för att nå 50-procentsstrecket. Dessutom ligger Liberalerna under riksdagsspärren, vilket skulle kunna försvaga Kristerssons alternativ avsevärt.

Jan Teorell, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, påpekar att detta är ett akillesproblem för statsministern. Utan Liberalerna i riksdagen blir laget avsevärt mindre, och Kristersson får svårare att samla tillräckligt stöd. Frågan är om partierna hinner vända trenden innan valdagen.

Samtidigt har Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist lanserat en helt annan vision. I en intervju med DN har hon öppnat för en mittenregering med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna – och potentiellt Miljöpartiet – där Centern skulle spela en avgörande roll. ”Det betyder att vi kan göra det som vi länge har velat: skapa en regering som har sin bas i mitten”, sade hon vid en pressträff i Strängnäs. Enligt DN/Ipsos skulle en sådan konstellation – C, S, KD och MP – kunna nå över 49 procents väljarstöd, vilket i teorin skulle ge en majoritet.

Men idén har mötts av skepsis från flera håll. Miljöpartiets språkrör Amanda Lind kallade det ”feltänk” och menade att en regering med KD skulle vara dålig för klimatpolitiken. Ekonomiskt sett har Kristdemokraternas ledare Ebba Busch å andra sidan bjudit in Centern i en ”blågul” konstellation, samtidigt som hon öppnat för att stödja Magdalena Andersson i en exceptionell situation. Enligt Teorell skulle en sådan manöver skapa en enorm svekdebatt bland KD:s väljare. Han menar dock att Busch troligen vill stärka sin förhandlingsposition snarare än att faktiskt genomföra det.

Den samlade oppositionen – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – har enligt DN/Ipsos för tillfället 52,4 procents stöd. Alla fyra partier har sagt att de vill se Magdalena Andersson som statsminister, och MP:s Daniel Helldén har uttryckt önskemål om en majoritetsregering med fyra partier. Andersson har dock valt att inte kommentera vilka partier hon vill sitta med. Teorell påpekar att detta är en vanlig strategi för stora partier, med hänvisning till valet 2010 då S gick till val med V och MP och förlorade.

Trots den relativt starka opinionspositionen finns det flera hinder. Centerpartiet har konsekvent sagt nej till att sitta i en regering med Vänsterpartiet – partiet kallar sig till och med ”garanten” för att varken V eller SD ska få inflytande. Vänsterpartiet har i sin tur ett kongressbeslut på att inte stödja en regering där man inte själva deltar. V-ledaren Nooshi Dadgostar har sagt att hon är beredd att riskera nyval för att få igenom detta krav. Samtidigt tror Teorell att det är möjligt att V skulle backa i slutändan, särskilt om ett extraval skulle bli konsekvensen.

Han menar att Centern, å sin sida, har en starkare förhandlingsposition eftersom Socialdemokraterna är angelägna om att få med sig partiet. Men mycket hänger på hur valresultatet faller. Om C förlorar mark kan deras förhandlingsutrymme minska.

Historiskt sett är det relativt nytt att partier går till val i formella block. Jan Teorell påpekar att Socialdemokraterna under flera decennier styrde som enpartiregering, men i dag kräver både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ministerposter för att ge sitt stöd. Det gör det svårare för S att bilda en ensam minoritetsregering. Teorells slutsats är att det blir en spännande höst, oavsett hur valet slutar. ”Ingenting är omöjligt”, säger han, och syftar på att partier kan tänja på sina vallöften när det väl gäller.

Frågan om regeringsbildning handlar därför inte bara om siffror, utan också om vilka som är beredda att samarbeta med vilka – och över vad. Med bara dagar kvar till valet är det tydligt att det politiska landskapet är mer fragmenterat än på länge, och att vägen till en stabil majoritet är kantad av både ideologiska och strategiska hinder.