Susanne Nyström: Plötsligt inser politikerna att de har bluffat om invandringen

I början av denna månad drev författaren och kulturprofilen Ann Heberlein en debatt kring utvisningspolitiken i Sverige som väckt betydande uppmärksamhet i såväl media som på sociala plattformar. Heberleins inlägg reflekterar en växande oro som delas av många svenskar kring hur landets migrationspolitik utformats och implementerats under de senaste åren.

Debatten aktualiseras i en tid då Sverige genomgått en markant förändring i sin hållning till migration och integration. Från att tidigare ha haft en av Europas mest generösa asylpolitiker, har Sverige under senare år stramat åt regelverket avsevärt. Trots denna förändring menar kritiker att implementeringen av utvisningsbeslut inte fungerar tillfredsställande.

Statistik från Migrationsverket visar att tusentals personer som fått avvisnings- eller utvisningsbeslut fortfarande befinner sig i landet. Enligt myndighetens senaste årsrapport verkställs endast cirka 40 procent av alla utvisningsbeslut, vilket skapar en situation där personer som saknar laglig rätt att stanna ändå förblir i Sverige.

”Det svenska systemet befinner sig i en problematisk paradox,” förklarar migrationspolitiska experten Sofia Lindgren vid Stockholms universitet. ”Å ena sidan fattas tydliga beslut om utvisning, men å andra sidan saknas effektiva mekanismer för att verkställa dessa beslut.”

Heberleins kritik riktas främst mot detta glapp mellan politiska beslut och praktisk implementering. Hon lyfter särskilt fram fall där personer som begått allvarliga brott och fått utvisningsbeslut ändå stannar kvar i landet, vilket hon menar undergräver rättssystemets trovärdighet.

Flera politiker har svarat på debatten och medger att utvisningspolitiken står inför stora utmaningar. Justitieminister Morgan Johansson påpekade nyligen i en intervju med Sveriges Radio att regeringen arbetar med att effektivisera återvändandeprocessen, men att internationella konventioner och praktiska hinder komplicerar arbetet.

”Vi måste hitta en balans mellan humanitet och effektivitet,” kommenterade Johansson. ”Men det är klart att när en domstol beslutat om utvisning måste det följas, annars urholkas förtroendet för rättsstaten.”

Opinionsundersökningar visar att en majoritet av svenskarna stödjer en striktare tillämpning av utvisningsregler, särskilt när det gäller personer som begått grova brott. Enligt en nyligen genomförd Sifo-undersökning anser 68 procent av de tillfrågade att utvisningsbeslut bör verkställas mer konsekvent, oavsett politisk tillhörighet.

Det finns dock flera komplexa faktorer som försvårar verkställandet av utvisningar. Ett centralt problem är att många länder vägrar ta emot sina medborgare, särskilt om de begått brott. Dessutom försvåras processen när den berörda personen saknar identitetshandlingar eller när mottagarlandet bedöms som alltför osäkert.

Polismyndigheten, som ansvarar för många utvisningar, påpekar också resursbrister. ”Vi prioriterar ärenden som rör personer som begått grova brott, men kapaciteten räcker inte till för att hantera alla fall,” säger Robert Karlsson, chef för gränspolisen i Stockholm.

Den pågående debatten har också en europeisk dimension. Sveriges utmaningar speglar en bredare problematik inom EU, där medlemsländerna brottas med liknande frågor kring verkställighet av utvisningsbeslut. EU-kommissionen presenterade förra året en ny migrationspakt som delvis syftar till att effektivisera återvändandeprocesser, men förhandlingarna har gått trögt.

Flyktingorganisationer betonar samtidigt vikten av att rättssäkerhet och mänskliga rättigheter respekteras i utvisningsprocesser. ”Det är avgörande att varje fall bedöms individuellt och att ingen skickas tillbaka till förföljelse eller tortyr,” framhåller Maria Zachrisson från Röda Korset.

Oavsett var man står i debatten är det tydligt att frågan om utvisningar berör grundläggande aspekter av rättsstaten, Sveriges internationella åtaganden och den nationella suveräniteten. När Ann Heberlein lyfter problematiken ger hon röst åt en frustration som delas av många svenskar – känslan att politiska beslut inte omsätts i praktisk handling.

Det återstår att se hur regeringen och ansvariga myndigheter kommer att hantera dessa utmaningar framöver, men klart är att frågan kommer att förbli central i den svenska samhällsdebatten under överskådlig framtid.