Socialdemokraternas strategi: Regeringspartiet som följer tidsandans vindar

”Socialdemokraterna har bara två idéer, att ta makten och att behålla den.” Fredrik Reinfeldts ord om Socialdemokraterna kan uppfattas som elaka, men de innehåller ett visst mått av sanning. Socialdemokraterna har historiskt sett främst varit ett regeringsparti som anpassar sin politik efter opinion och väljarunderlag snarare än att driva en konsekvent ideologisk linje.

I dagens politiska landskap framstår detta tydligare än någonsin. Partiet formulerar inte primärt sin politik utifrån vad som anses vara bäst för Sverige, utan utifrån vad som kan locka tillräckligt många väljare för att säkra regeringsmakten. Särskilt fokus ligger på de vacklande mittenväljarna, vars sympatier ofta avgör valutgången.

Ett tydligt mönster är att Socialdemokraterna låter sig ledas av tidsandan snarare än att leda den. Detta syns i partiets positionsförflyttningar inom migrationspolitiken, kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken, där man gradvis anpassat sig till en hårdare linje i takt med att opinionen svängt.

Eftersom mittenväljarna ofta har inkomster över genomsnittet undviker Socialdemokraterna att framstå som ett generellt skattehöjarparti. De skattehöjningar som föreslås riktas specifikt mot höginkomsttagare – endast de 5-6 procent som tjänar mest och de 3-4 procent som har över tre miljoner kronor på ISK-konton. I ett makroekonomiskt perspektiv utgör dessa förslag endast marginella förändringar.

Magdalena Andersson har tydligt kommunicerat att det inte främst är skattehöjningar som ska finansiera partiets vallöften utan ökad tillväxt – samma recept som Ulf Kristersson förespråkar. Därmed reducerar Andersson den ekonomiska politiken till en fråga om kompetens snarare än ideologi. Hon hävdar helt enkelt att hon är bättre på att leverera tillväxt än den nuvarande statsministern.

Löftena som ska finansieras med denna tillväxt är omfattande. Andersson har utlovat allt från växande reallöner och stärkt välfärd till tusentals nya lärartjänster, höjda barnbidrag, avskaffad karens, satsningar på elektrifiering och grön teknik, bättre pensioner, billigare mediciner och förbättrad mat på äldreboenden. Dessutom utlovas en stenhård hållning mot kriminella.

Ett av de mest ambitiösa löftena är att alla barn ska få se ”båda sina föräldrar gå till jobbet” – ett enormt åtagande i ett land som under flera decennier, oavsett regeringens färg, brottats med strukturell arbetslöshet.

Ett annat populärt vallöfte från Socialdemokraterna är avskaffandet av vinster i skolan. Detta är dock lättare sagt än gjort och skulle sannolikt kräva mer än en mandatperiod att genomföra, om det överhuvudtaget är praktiskt genomförbart.

Om Socialdemokraterna återtar regeringsmakten finns därför stor risk för besvikelser bland väljarna. De omfattande vallöftena kommer sannolikt vara svåra att infria, särskilt utan betydande skattehöjningar.

Opinionssiffrorna pekar dock för närvarande till oppositionens fördel. Intressant nog fick Andersson nyligen en oväntad ”present” från Sverigedemokraterna. När SD bröt mot den frivilliga överenskommelsen om kvittning i riksdagen – ett system som gör det möjligt för ledamöter att vara frånvarande – försvagades ett av Kristerssons starkaste argument: att hans regering konsekvent får igenom sina förslag.

Ett par SD-ledamöter som agerar självständigt komplicerar nu röstberäkningarna i riksdagen. Varje omröstning riskerar att bli ett drama där ett toalettbesök eller en försening kan avgöra om regeringens politik får stöd eller faller.

Andersson känner väl till denna problematik efter att själv ha tvingats förhandla med en politisk vilde från Vänsterpartiet för att få igenom sin politik. Inget skulle troligen glädja henne mer än om Tidö-regeringen nu hamnar i samma prekära parlamentariska situation och tvingas förhandla med enskilda avhoppare från Sverigedemokraterna.