Blockpolitikens framtid: Kan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna regera tillsammans?

Det politiska landskapet i Sverige har länge präglats av en bild där Socialdemokraterna fungerar som solen i systemet medan övriga partier roterar runt dem som planeter. Fredrik Reinfeldts allians lyckades under en period bryta detta mönster och nu försöker Ulf Kristersson, genom sitt samarbete med Jimmie Åkesson, göra detsamma.

Men enligt DN/Ipsos senaste mätningar går det trögt för Tidö-samarbetet. Regeringspartierna befinner sig fortfarande i ett besvärligt läge, och den allt tätare alliansen mellan högerpartierna har hittills inte imponerat på väljarna.

Om regeringen förlorar nästa val tyder mycket på att Tidöblocket skulle falla isär. Mot denna bakgrund har det uppstått spekulationer om att Kristdemokraterna skulle kunna tänka sig att bli en del av en socialdemokratisk regering – en tanke som gynnar flera aktörer på olika sätt.

För Magdalena Andersson passar sådana spekulationer perfekt in i Socialdemokraternas valstrategi att ta avstånd från blockpolitiken. Detta skulle möjliggöra att hålla Vänsterpartiet på armlängds avstånd samtidigt som det mildrar högerns varningar om en ”farlig vänstersväng”. Ebba Busch å sin sida kan dra nytta av att framstå som efterfrågad av Socialdemokraterna, vilket potentiellt stärker hennes position.

Även Centerpartiet gynnas av diskussionen, då partiets vision om en stark politisk mitt plötsligt framstår som mer realistisk. Siffrorna visar att Socialdemokraterna tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet teoretiskt skulle kunna samla omkring 50 procent av väljarstödet – en potentiell regeringsmajoritet.

Men de som ser en S-ledd regering med KD som en realistisk möjlighet förbiser flera viktiga faktorer. Den mest uppenbara är Miljöpartiet och deras inställning till ett sådant samarbete.

MP-språkröret Daniel Helldén uttryckte nyligen sin skepsis i DN: ”De står så långt ifrån allt vad vi står för. Också socialdemokratiska väljare står otroligt långt ifrån KD. Att Magdalena Andersson pratar om oss och KD, det får stå för henne.”

Helldéns tveksamhet är förståelig. Miljöpartiet och Kristdemokraterna representerar motsatta positioner i många av de mest infekterade frågorna i det politiska landskapet. Om Andersson skulle försöka förena MP och KD i samma regering skulle hon därmed flytta in det politiska kulturkriget direkt in i Rosenbad.

En sådan regering skulle dagligen behöva hantera djupa konflikter kring migration, integration, synen på muslimer, jämställdhet, klimatpolitik, bränslepriser, jakt, djurskydd, samefrågor, kärnkraft, landsbygdspolitik, strandskydd, skogsfrågor, skolvinster, Israel och folkrätt. I många av dessa frågor står dessutom många socialdemokrater närmare Miljöpartiets position än Kristdemokraternas.

Skillnaderna är inte bara tydliga mellan partiledningarna utan sträcker sig djupt in i partiernas väljargrupper. Medan S, MP och C:s väljare ofta kan finna gemensam mark står Kristdemokraternas väljare betydligt närmare Sverigedemokraternas i många frågor.

Det parti som förmodligen skulle ha mest att förlora på ett sådant samarbete är Kristdemokraterna själva. Det är lätt att föreställa sig den storm av anklagelser om förräderi som skulle drabba KD om de gick i koalition med Socialdemokraterna. Högerpartierna skulle rikta all sin kritik mot Ebba Busch, och partiet skulle riskera att se sina väljare fly.

Men även Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle sannolikt förlora väljare på ett sådant arrangemang. Missnöjet skulle gynna partier som Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Moderaterna.

Vi kan räkna med att Andersson kommer fortsätta att smeka tanken om ett KD-samarbete, kanske även efter nästa val. Men idén bör tas med en rejäl nypa salt. De politiska och ideologiska skillnaderna mellan partierna är alltför stora för att ett sådant samarbete ska kunna fungera i praktiken utan stora förluster för samtliga inblandade parter.