Tomas Ramberg: Förhandlingen är inte död – den rör sig bara väldigt långsamt

De politiska samtalen om en ny regering har gått in i ett allt känsligare skede. Centern och Vänsterpartiet står fortfarande i varsitt hörn, och frågan om vem som bär skulden för de tröga förhandlingarna har utvecklats till en maktkamp med höga insatser. Liksom i tennis handlar det om att placera bollen så att motståndaren tvingas till returer – ingen vill själv vara bollen.

Efter den inledande turbulensen har tonläget ändå mjuknat. Partierna i Magdalena Anderssons tänkta underlag säger sig vara beredda att tala med varandra, även om samtalen fortfarande handlar om olika saker. Låsningen mellan C och V kvarstår, men retoriken är inte längre lika hetsig. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har dementerat uppgifter om att Vänsterpartiet skulle ha svikit en överenskommelse i talmansfrågan – ett sätt att rensa luften från förtroendeskadliga anklagelser.

En försiktig förflyttning går att skönja. Vänsterpartiet tycks berett att samtala med C, S och MP, under förutsättning att partiet inte tvingas överge kravet på att sitta i regeringen. Centern å sin sida vill inte förhandla med alla fyra partier så länge V håller fast vid det kravet, men öppnar tydligare än tidigare för ett sakpolitiskt samarbete med V.

Den politiska logiken talar ändå entydigt för att Magdalena Andersson blir nästa statsminister. Hur många statsministeromröstningar som krävs är oklart, men fler än tre vore förvånande. En fjärde omröstning skulle innebära att svensk politik balanserar på gränsen till extraval – något ingen av partiledarna vill ta ansvar för.

S, C och MP har därför föreslagit att talmannen ger Ulf Kristersson i uppdrag att försöka bilda regering. Högern vill i stället att talmannen låter Magdalena Andersson fällas i en riksdagsomröstning. Därmed prövas nu talmannens opartiskhet, även om beslutet knappast avgör slutresultatet. Mandaten ligger där de ligger, och det finns i grunden bara ett par sannolika utvägar.

Den ena är att Vänsterpartiet löper linan ut och pressar Centern att acceptera en regering med vänsterpartistiska ministrar. Nooshi Dadgostar har starka kort på hand så länge C saknar ett trovärdigt alternativ. Någon mittenlösning finns inte i sikte, och Centern skulle i så fall kräva rejält betalt för att vika sig. C kan antagligen inte sitta i en sådan regering, men ett avtal skulle kunna ge partiet stora möjligheter att återkommande förhandla och ställa nya krav. För Vänsterpartiet skulle ministerposterna i så fall komma med ett högt pris.

Den andra möjligheten är att vänsterväljarna vänder sig mot Nooshi Dadgostar. Om hennes stöd rasar och V:s lokala företrädare börjar oroa sig för att partiet ska få skulden för ett extraval – med en återkomst för de konservativa Tidöpartierna – kan partiledningen tvingas ompröva vårens kongressbeslut om att rösta nej till alla regeringar som V inte ingår i.

I det läget är det i stället Vänsterpartiet som kan kräva ordentlig kompensation. Dels genom ett systematiskt samarbete i Regeringskansliet, där V får vara med och godkänna politiska förslag – en vänsterregeringens motsvarighet till Tidöavtalet. Dels genom att tvinga Centern att svälja långtgående vänsterpolitik. Frågan är hur mycket C är berett att ge sig på i slutskedet.

Om det blir en S/MP-regering med stöd av både C och V, är risken att de två stödpartierna framstår som förlorare. En sådan regering kan spela ut C och V mot varandra, och för väljarna kan det bli oklart vem som egentligen ska ställas till svars för politiken. Kritiken mot regeringar som bygger på informella stödpartier är sedan gammalt känd.

Många socialdemokrater drömmer om en socialdemokratisk enpartiregering i samarbete med C, MP och V. Den drömmen lär dock förbli just en dröm. Att försöka ställa Miljöpartiet åt sidan vore att göra sin bästa vän till fiende. För MP är politikens mening i nästa regeringsperiod att erövra posten som klimatminister, och partiet kommer att rösta ner varje statsministerkandidat som inte delar den ambitionen.

Vägen till en ny regering är därmed fortfarande kantad av motstridiga krav, personliga prestigeförluster och taktiska beräkningar. De närmaste dagarna visar om parterna väljer att samarbeta – eller om det gemensamma intresset av att undvika ett extraval till slut tvingar fram en lösning.