Tomas Ramberg: Reinfeldts recept kan bli Kristerssons fall

Det var med tydlig frustration som statsminister Ulf Kristersson under helgen fick besvara frågor om de spänningar som nu präglar Tidösamarbetet. Trots att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i flera utspel riktat skarp kritik mot både Liberalerna och Kristdemokraterna, valde statsministern att hävda att han känner sig ”väldigt trygg med det samlade laget.” Uttalandet framstod dock som mindre övertygande mot bakgrund av det kroppsspråk och den stingslighet som präglade framträdandet.

För Ulf Kristersson är situationen långt ifrån optimal. Hela hans politiska strategi har byggt på att framställa regeringsunderlaget som harmoniskt och enat – en bild som nu allt svårare låter sig upprätthållas. För att förstå hur läget kunnat bli så här behöver man dock gå tillbaka till Fredrik Reinfeldts tid som partiledare, menar bedömare.

Det var inför valet 2006 som Reinfeldt lyckades samla de borgerliga partierna i Alliansen och därmed vända Socialdemokraternas långvariga argument om borgerlig splittring till en framgångsfaktor. Genom att visa upp en enad front kunde Alliansen erövra regeringsmakten och Reinfeldt blev statsminister. Enigheten var inte bara ett medel för att vinna val – den blev i sig ett politiskt argument som gav trovärdighet åt hela det borgerliga projektet.

När Ulf Kristersson inför valet 2022 försökte upprepa detta trick var utgångspunkten dock en annan. De fyra partier som sedan skulle bilda Tidösamarbetet – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – stod inte lika nära varandra ideologiskt som Alliansen hade gjort. Ändå valde Kristersson att upprepa mantrat om enighet, inte minst i frågor som kriminalpolitik, energipolitik och invandring.

Det som däremot skilde sig från 2006 var det politiska priset. Efter valsegern 2022 tycks Moderaterna ha bråttom att sluta ett avtal – till varje pris. Snarare än att utsätta sig för långdragna förhandlingar med Sverigedemokraterna, där läckor om interna konflikter skulle kunna äventyra bilden av ett enat lag, valde Kristersson att snabbt få till ett avtal. Resultatet blev Tidöavtalet, ett dokument som kom att överraska många genom hur långt de borgerliga partierna var beredda att gå för att tillgodose SD:s krav.

Priset för den snabba uppgörelsen blev högt. Redan i opinionsmätningarna direkt efter avtalets undertecknande syntes tydliga väljarförluster för högerkoalitionen, och partierna har sedan dess haft svårt att återhämta sig. Samarbetet med Sverigedemokraterna, som inledningsvis sågs som en pragmatisk lösning, visade sig snabbt bli en belastning snarare än en tillgång.

När Kristerssons ledarskap över Tidökoalitionen började ifrågasättas under våren stod han inför ett vägval. För att rädda regeringsunderlaget tvingades han till en ny uppgörelse med Åkesson, där SD-ledaren i utbyte mot att sluta så tvivel kring regeringens framtid fick ett offentligt löfte om ministerposter. Handslaget mellan Kristersson och Åkesson var därmed inte en tillfällighet utan en logisk konsekvens av det vägval som gjordes redan när Tidöavtalet slöts.

Sverigedemokraterna har genomgående varit de stora vinnarna på uppgörelsen. Redan när Tidöavtalet presenterades överraskades många av hur långt de borgerliga partierna var beredda att gå för att tillmötesgå Åkesson. Samarbetet blev intimare än vad många hade förutsett, och högerkoalitionen tappade väljare nästan omedelbart. Enligt flera mätningar har stödet för regeringsunderlaget aldrig återhämtat sig sedan dess.

När Kristerssons ledarskap nu ifrågasätts internt finns det få alternativ kvar. Under våren tvingades statsministern till en ny maktuppgörelse med Åkesson för att säkra regeringens överlevnad. SD-ledaren lovade i utbyte att sluta skapa osäkerhet kring regeringens framtid – mot löfte om ministerposter i en kommande mandatperiod.

Enligt flera statsvetare är det handskakningen mellan Kristersson och Åkesson en direkt och logisk konsekvens av det vägval som gjordes redan 2022. Genom att ge Sverigedemokraterna ett så omfattande inflytande över regeringspolitiken i Tidöavtalet, samtidigt som partiet formellt hölls utanför regeringen, skapades en märklig maktkonstellation som aldrig riktigt fått fäste bland väljarna. Förtroendet för Tidökoalitionen har legat på en nedåtgående trend ända sedan avtalet presenterades.

Frågan nu är hur länge statsministern kan upprätthålla fasaden av enighet. Med SD som aktivt motarbetar två av regeringspartierna, och med ett fortsatt svagt opinionsläge, står Kristersson inför en allt svårare balansgång. För varje dag som går tycks Reinfeldts gamla strategi – där enigheten var ett medel, inte ett mål – bli allt mer avlägsen.