Malin Baryard Johnsson är 51 år gammal och tävlar fortfarande i toppklass inom hoppning. För 30 år sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig det. När hon som 25–30-åring blev tillfrågad om hon skulle fortsätta som 50-åring var svaret ett tydligt nej. Men verkligheten visar något helt annat.

”Så länge jag fortfarande tycker det är så här kul, och fortsatt kan göra jobbet på ett bra sätt fortsätter jag”, säger den svenska ryttaren. Hon erkänner att hon har stor tur som utövar en sport där åldern inte sätter samma begränsningar som i många andra idrotter.

Baryard Johnsson reflekterar över att många av hennes konkurrenter är i 20-årsåldern, vilket hon beskriver som inspirerande. De vågar vara ”lite vilda och galna”, vilket påminner henne om att även hon ibland måste testa nya saker. Samtidigt ger erfarenheten henne god känsla för när det är rätt läge att ta risker.

En exceptionell karriär sedan tonåren

Det är svårt att föreställa sig svensk hoppning utan Malin Baryard Johnsson. Redan som ponnyryttare i tonåren nådde hon stora framgångar, och till skillnad från de flesta andra fick hon sitt internationella seniorgenombrott redan som 21-åring. Våren 1996 kom hon överraskande trea i Europafinalen i världscupen som avgjordes i Göteborg. Detta gav henne ett wildcard till finalen i Genève samma vår, där hon slutade på en stark sjundeplats.

Några månader senare deltog hon i sitt första OS. Vägen till toppen krävde dock hårt arbete. För att utveckla sin talang och skaffa nödvändig erfarenhet arbetade hon under ett par år hos den brittiske toppryttaren John Whitaker i England.

Karriären har inte varit en spikrak framgångsväg. Hästar har skadats strax före mästerskap, bommar har fallit vid fel tillfälle, och som de flesta toppryttare har hon genomgått perioder med generationsväxlingar i stallet när hon saknat en mästerskapshäst. I den situationen befinner hon sig faktiskt just nu.

Indiana – en guldnivå som går mot slutet

Malin Baryard Johnssons guldhäst Indiana, med vilken hon tagit OS-guld och VM-guld i lag, tävlar visserligen fortfarande på högsta nivå. Men stoet har fyllt 18 år. För två år sedan beslutade ryttaren att Indiana inte skulle göra fler mästerskap, som innebär flera tuffa klasser på några få dagar.

”Med Indiana tar jag det tävling för tävling, och njuter av varenda fantastisk runda jag får göra med henne”, säger hon. Det finns ingen garanti för hur länge deras samarbete kan fortsätta, så varje tävling behandlas som en gåva.

Bygger för framtiden – utan garantier

Bakom Indiana bygger Baryard Johnsson för framtiden, ett arbete utan garantier men fullt av glädje. Hemma har hon ett gäng ston som tävlar på 150-nivå, ett stort steg ner från Indianas grand prix- och mästerskapsnivå. Ryttaren bedömer att de behöver ungefär ett halvår till innan de kan hoppa de allra största hindren.

”Potentialen finns absolut där, och jag har fortsatt hoppet och tron att det ska gå vägen. Samtidigt vet jag att mycket kan hända som gör att saker och ting stannar av”, förklarar hon.

Erfarenheten har lärt henne att aldrig ta något för givet. Ibland har hästar som verkade begränsade plötsligt blommat ut. Andra gånger har tänkta framtidsstjärnor inte levt upp till förväntningarna. Det är först när man klarar en riktigt tuff utmaning som man får det definitiva svaret.

När frågan ställs om hon riskerar att bli för kräsen efter att ha haft en superhäst som Indiana, svarar hon reflekterat. Hon vet att hon aldrig kommer få en ny Indiana, fast hon sa samma sak efter Butterfly Flip – hästen som gav henne de första mästerskapsmedaljerna.

”Individmässigt går det egentligen aldrig att jämföra hästar, det är det häftiga med den här sporten”, säger Baryard Johnsson. Varje häst är ett oskrivit blad där man dagligen lär känna individen bättre och hittar små detaljer som möjliggör framsteg.

Utanför VM-laget – men utan bitterhet

För fyra år sedan skrev Malin Baryard Johnsson ridsporthistoria när hon ingick i det svenska laget som vann VM-guld i hoppning. Det var Sveriges första VM-guld någonsin i grenen. När ryttar-VM nu pågår i Aachen mellan 11 och 23 augusti ska det svenska laget försöka försvara titeln.

Men det sker utan Baryard Johnsson. I stället består det svenska laget av Henrik von Eckermann, Peder Fredricson, Petronella Andersson, Wilma McMahon och Thomas Ryan. Ryttaren själv visar ingen bitterhet över att stå utanför.

”Jag har kort och gott inte där att göra. Indiana har som sagt gjort sitt under svensk flagg och de andra är inte klara än. Så det är inte så att jag ligger hemma och gråter för att jag inte är uttagen”, säger hon med ett leende.

När EM avgörs nästa år, eller möjligen vid OS i Los Angeles om två år, kan situationen vara annorlunda. Malin Baryard Johnsson är definitivt inte färdig än. Hon hoppas på att känna det där suget att verkligen vilja åka till ett mästerskap – för det skulle betyda att hon har en häst som är redo att prestera på bästa möjliga sätt.

Letar ständigt efter nya talanger

Även om hon är nöjd med sin nuvarande grupp lovande hästar har Baryard Johnsson inte slutat leta efter nya talanger. Det är en ständigt pågående process för alla toppryttare. När hon söker unga hästar är känslan hon får i sadeln det absolut viktigaste kriteriet.

Intressant nog har majoriteten av hästarna hon nått framgångar med varit egensinniga ston som kräver mycket av sin ryttare, med Indiana som bästa exempel. När hon får frågan om varför hon så sällan fastnar för en lugn och trevlig valack, förklarar hon att några av stonen hon har nu faktiskt är ganska lugna – men erkänner att det finns ett par ”tokar” bland dem också.

”Den enkla förklaringen till varför det ofta blir ston för min del är att min största styrka som ryttare nog är min känsla för hästar. Och den kommer som mest till sin rätt med de här speciella individerna”, säger hon. Hon tror att hon är bra på att låta dem vara lite tokiga.

För att eventuellt kunna rida OS 2028 måste det vara tillsammans med en häst som hon är lika synkad med som med Indiana. För att kunna göra en sådan resa måste ryttare och häst verkligen förstå varandra, vara bästa kompisar och göra resan tillsammans.

Malin Baryard Johnsson föddes den 10 april 1975 och bor med maken Henrik Johnsson och parets två söner Alvar och Ed på Jonstorp gård några kilometer från Norrköping. Bland hennes främsta meriter finns OS-guld i lag 2021, VM-guld i lag 2022, samt flera medaljer från EM och VM genom åren. Hon har deltagit i tio världscupfinaler, med tredjeplatsen i Las Vegas 2003 som bäst. Förra året tilldelades hon H.M. Konungens medalj för förtjänster inom svensk idrott.