”Att förnedra någon är den ultimata kränkningen”

Det djupt bekymmersamma med rasismen inom fotbollen och samhället

I en tid när en snart 80-årig amerikansk president öppet talar om somaliernas låga IQ och när svarta fotbollsspelare i Europa regelbundet utsätts för rasistiska påhopp, har Lilian Thurams röst blivit allt viktigare. Den före detta franske landslagsbacken har gått från fotbollshjälte till antirasistisk aktivist och föreläsare, en roll som han tvingas axla i en värld där problemen dessvärre tycks växa.

Bara för några veckor sedan hamnade Benficas spelare Gianluca Prestianni i blickfånget efter anklagelser om att ha kallat Real Madrids Vinícius Júnior för ”apa” under en Champions League-match. Enligt Kylian Mbappé upprepade Prestianni förolämpningen fem gånger, medan han dolde munnen med tröjan.

”Rasismen maskerar sig alltid, titta bara på Ku Klux Klan. Att förnedra någon är den ultimata kränkningen. Man vet att man inte får göra det, och om man ger efter för de här våldsinstinkterna måste man dölja det”, förklarar Thuram.

Han menar att för att verkligen förstå och bekämpa rasismen måste vi blicka bakåt. ”När vi talar om rasism måste vi tala om våld och framför allt makt. Makt är möjligheten att förnedra en annan person. Det är det som är verklig makt på individnivå”, säger han.

Thuram, som blev en av symbolerna för det multietniska franska landslag som vann VM på hemmaplan 1998, pekar på hur den segern öppnade för ett nytt samtal i Frankrike. Hans två avgörande mål i semifinalen mot Kroatien – de enda han gjorde under hela sin landslagskarriär – är för evigt inskrivna i den franska idrottshistorien.

”Visst var -98 en väldigt viktig tid för det öppnade för ett samtal. Okej, vi vann VM med ett multikulturellt lag, så varför finns inte detta Frankrike representerat inom andra områden än fotbollen? Plötsligt sa en hel generation fransmän till sig själva: Om de lyckades vinna på det här sättet kan vi förändra samhället också. Det blev mycket mer legitimt att tala om jämlikhet.”

Nästan 25 år senare är Thuram fortfarande en välkänd person i Paris. Under en fotosession kommer flera förbipasserande fram och vill ta selfies eller spela in videohälsningar. Till och med vakterna utanför Nationalförsamlingen pekar storögt och ler när de känner igen VM-hjälten.

”Det är ju för att jag vunnit VM som jag kan hålla på med det här och att folk lyssnar”, erkänner han ödmjukt.

Genom sin stiftelse, Fondation Lilian Thuram, besöker han skolor för att tala om rasismens europeiska historia. På stiftelsens kontor i centrala Paris finns ett omfattande bibliotek med böcker om kolonialismens historia och sociologiska verk om hur kapitalismen och rasismen är sammankopplade.

Thuram liknar antirasismen vid en klasskamp. ”När vi talar om exempelvis slavhandeln måste man förstå att det inte bara handlar om en konflikt mellan människor med olika hudfärg, utan om ett ekonomiskt system där en minoritet gynnades. För att exploatera svarta människor var man tvungen att hitta på skäl för att legitimera våldet och det gjorde man genom att säga ’de är inte som vi’.”

Den brittiska organisationen Kick it out publicerade tidigare i år en rapport som visar att rasismen inom fotbollen ökar. Jämfört med de tre föregående säsongerna dubblerades antalet rapporterade rasistiska incidenter inom det engelska ligasystemet förra året. Under en enda helg i februari utsattes fyra svarta Premier League-spelare för diskriminerande kommentarer på sociala medier.

Wolverhampton-anfallaren Tolu Arokodare var en av dem. Klubben valde att publicera flera av kommentarerna utan att dölja avsändarnas identitet, för att synliggöra problemet. Thuram anser att detta var rätt tillvägagångssätt.

”Att avslöja rasism är alltid legitimt. Det finns folk som tycker att svaret blir överdrivet eller rentav för våldsamt, men att försvara sig är också att peka ut den skyldige. Och de skyldiga känner sig sällan skyldiga till vad de gjort.”

Till skillnad från många av sina lagkamrater från 1998, som blivit tränare eller expertkommentatorer, har Thuram nästan helt lämnat fotbollsvärlden bakom sig. Hans enda kvarvarande koppling till sporten är genom sönerna. Marcus Thuram är anfallare i Inter Milan och regelbundet uttagen i franska landslaget. Khéphren Thuram, 24, spelar som defensiv mittfältare i pappas gamla klubb Juventus och gjorde landslagsdebut förra hösten.

Inför sommarens EM i Tyskland, där rasismen numer har direkta utlopp från högsta politiska nivå i flera länder, varnar Thuram för att problemen är djupt rotade. ”Folk blir chockade av vad Donald Trump säger och av vissa politiska rörelser i Frankrike och andra länder också. Men är man svart vet man att rasismen i USA inte började med Donald Trump.”

”Jag säger alltid till mina söner att de ska vara försiktiga, framför allt när de är i USA, och att aldrig glömma att de är svarta”, tillägger han.

Trots problemen tror Thuram inte på bojkott av internationella mästerskap som en effektiv metod. ”Inför varje OS och fotbolls-VM pratas det om bojkott, men ett VM har aldrig bojkottats. Det är ju stater som tar beslut om bojkott, inte spelare, tränare eller fotbollsförbund.”

Att fotbollen fortsätter vara en arena för öppen rasism ser Thuram som ett symptom på ett större samhällsproblem. ”Fotbollen är den största sporten och drar till sig enormt mycket människor, pengar och passion. Självklart kan man analysera rasismen inom fotbollen för att visa hur resten av samhället fungerar. Rasismen har djupa spår i vår kultur, det är därför den återfinns inom alla sektorer.”