Den 15 juni kliver det svenska herrlandslaget i fotboll in på planen för sin första VM-match mot Tunisien. Mästerskapet spelas i USA, Kanada och Mexiko, och för Sveriges del väcks naturligt minnen från 1994 – senaste gången herrarna spelade VM på nordamerikansk mark. Då blev det brons. Sedan dess har bilden varit betydligt mer blandad: Sverige har som bäst nått kvartsfinal, 2018, men samtidigt missat fyra av åtta VM-turneringar.

Frågan som många ställer sig är om Sverige har blivit en sämre sportnation. Det korta svaret är nej, men bilden är långt ifrån entydig. En genomgång av Sveriges elitprestationer över tid visar på en splittrad utveckling där vissa sporter har tappat mark, medan andra står starkare än någonsin.

Det finns många sätt att bedöma en idrottsnation: breddidrott, folkhälsa, föreningsliv och ungas idrottande. Men i denna analys ligger fokus på elitprestationerna – de resultat som går att jämföra systematiskt över tid och mellan länder. Ett av de tydligaste måtten finns i OS-resultaten.

Stabila OS-resultat men ingen tydlig uppgång

I sommar-OS i Paris 2024 tog Sverige elva medaljer: fyra guld, fyra silver och tre brons. Sveriges olympiska kommitté hade satt tio medaljer som mål, vilket innebär att utfallet blev något bättre än förväntat. Men antalet medaljer över tid är ett missvisande mått, eftersom OS-programmet har vuxit kraftigt med fler grenar och fler medaljer.

För att göra jämförelser mer rättvisande har DN räknat på hur stor andel av medaljerna Sverige tar i relation till sin befolkningsstorlek. Storhetstiden i sommarspelen inföll 1972 och 1984, då Sverige överpresterade tydligt. De senaste tre decennierna har nivån varit lägre – men relativt stabil.

Utvecklingen skiljer sig åt mellan jämförbara länder. Finland befinner sig i en långvarig nedgång och tog i Paris 2024 inga medaljer alls – för första gången. Nederländerna, som är ett välmående land i norra Europa med liknande förutsättningar som Sverige, rör sig i motsatt riktning och har successivt stärkt sin position.

I vinter-OS framträder en annan bild. Där har Sverige haft en historiskt stark position de senaste sex tävlingarna, vilket placerar landet tydligt i den internationella toppen. Mer beklämmande för svenska observatörer är att Norge ändå drar ifrån markant: i de senaste vinterspelen var Norges nivå mer än fyra gånger så hög som Sveriges.

Damidrottarna bär upp resultaten

En viktig förklaring till Sveriges relativa styrka i vinter-OS är damidrottarnas goda resultat. Ser man enbart till herrarna var senaste vinter-OS ett av de svagaste i modern tid – endast 1994 och 1998 var marginellt sämre. Damerna gjorde däremot sitt bästa vinter-OS på minst 66 år. I sommar-OS ligger män och kvinnor på ungefär samma nivå.

OS-medaljer ger samtidigt inte hela bilden. Vissa sporter erbjuder betydligt fler medaljchanser än andra. I längdskidor, simning och skridsko kan samma idrottare vinna flera medaljer under ett OS-mästerskap, medan lagidrotter som fotboll och handboll bara erbjuder en möjlighet. Dessutom har konkurrensen hårdnat över tid, när fler länder professionaliserat sin elitidrott och tidigare stormakter som Sovjetunionen och Jugoslavien splittrats i många nya nationer.

För att komma närmare hur Sveriges slagstyrka faktiskt utvecklats har DN använt samma grundmodell som i Finnkampen: sju poäng för seger, fem för andraplats, fyra för tredjeplats och därefter fallande ned till en poäng för sjätteplats. Metoden speglar bredden i toppresultat, inte bara medaljutfall.

Splittrad bild inom individuella idrotter

Friidrotten visar ingen tydlig trend över tid. I Paris 2024 stod Sverige för omkring en procent av poängen. Bakom snittet döljer sig dock extrema topprestationer, som Armand Duplantis i stav, där han var helt överlägsen.

Simningen präglas av en tydlig könsskillnad. Damerna står för omkring fyra procent av poängen, medan herrsidan har tappat mark kraftigt. Resultatet i Paris 2024 var mycket svagt för herrarna. En stor del av framgångarna för damerna kan knytas till Sarah Sjöström, som tillhört världstoppen i över ett decennium.

I alpin skidåkning har de svenska herrarna i de två senaste vinter-OS saknat topp-sex-placeringar. Det är avsevärt sämre än under toppåren på 1980-talet. Damerna ligger närmare sitt historiska genomsnitt.

Även i längdskidåkningen är det kvinnorna som bär upp resultaten. Damerna tog 2026 hela 45 procent av poängen – en kraftig förbättring jämfört med situationen kring millennieskiftet, då Sverige helt saknade toppresultat. Herrarna uppvisar däremot svaga resultat, och det senaste OS:et var ett av de sämre.

Ridsporten har presterat betydligt bättre 2004–2024 än tidigare årtionden, även om resultaten 2024 var något svagare än tidigare toppnivåer. Svensk tennis dominerade världseliten från 1970-talet fram till början av 2010-talet, med spelare som Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg och Robin Söderling. Därefter har resultaten fallit tillbaka, och Sverige befinner sig sedan dess i en tydlig svacka.

Fotbollens nedgång på herrsidan

Fotbollen är ett tydligt exempel på en nedgång – åtminstone på herrsidan. Med nöd och näppe lyckades herrlandslaget kvalificera sig till sommarens VM. Sverige har fortsatt haft enskilda toppar – som kvartsfinalen 2018 – men de stora framgångarna ligger långt tillbaka. Senaste medaljen, brons, kom 1994. De verkliga glansåren återfinns i mitten av 1900-talet: VM-brons 1950 i Brasilien och silver 1958 i Sverige.

Desto bättre har det gått för damlandslaget i fotboll på senare år: på de fyra senaste VM-turneringarna har Sverige tagit tre brons. Den officiella Fifa-rankingen ger en bredare bild. Sedan 1990-talet har svenska herrlandslagets ranking sjunkit påtagligt till plats 38. Damerna däremot ligger på åttonde plats – visserligen en försämring de senaste åren, men fortfarande ett av världens bästa landslag.

Att herrarna tappat handlar inte nödvändigtvis om att Sverige blivit sämre – utan skulle också kunna bero på att konkurrensen hårdnat. Fler länder har professionaliserat sin fotboll, breddat sina talangbaser och investerat mer resurser. Samtidigt finns svenska spelare fortsatt representerade på hög nivå. Omkring en procent av spelarna i Europas fem största ligor är svenskar – en nivå som inte sjunkit utan snarare är historiskt hög.

Fortsatt stark i flera lagidrotter

I flera andra lagidrotter ligger Sverige betydligt högre upp. Sverige tillhör fortsatt världstoppen i handboll, innebandy och ishockey, även om resultaten varierar. I ishockey noterades dock i vintras ett relativt svagt OS-resultat för herrarna. Innebandyn sticker ut: Sverige är den dominerande nationen globalt, med en stor majoritet av VM-titlarna på både dam- och herrsidan.

Sammanfattningsvis har Sverige inte blivit en tydligt sämre sportnation – men inte heller tydligt bättre. Sverige ligger i många avseenden kvar på en stabil nivå internationellt. I vissa sporter har resultaten försämrats, i andra har de stärkts. De senaste åren har Sverige till exempel haft stora framgångar i curling och bordtennis.

Sverige levererar fortsatt resultat internationellt i flera sporter, men tyngdpunkten har förskjutits. Framgångarna finns i hög grad på damsidan, medan herresultaten i flera sporter har tappat. En del av förklaringen kan ligga utanför själva idrottsarenan. Sverige har länge haft goda förutsättningar i resurskrävande idrotter, som ishockey, ridsport och alpint. Och på damsidan kan ett mer jämställt samhälle ha gett svenska idrottare ett försprång gentemot länder där flickor och kvinnor haft sämre möjligheter att idrotta. I den meningen handlar idrottsframgångar inte bara om talang utan också om ekonomi, institutioner och vilka som faktiskt får chansen att tävla.