Helenas ben kunde dött av syrebrist – nu gör hon mirakelcomeback i tiomila

I Tranås skogar återvänder orienteringsstjärnan efter livshotande skada

I det småländska landskapet utanför Tranås, där legendaren Lennart Hyland en gång växte upp och John Bauers mystiska trollskogar breder ut sig, utspelar sig ett personligt drama som handlar om både rädsla och triumf. Helena Bergman, 40, en av Sveriges mest meriterade orienterare, gör detta veckoslut en osannolik återkomst till orienteringsklassikern Tiomila – bara ett år efter att ha drabbats av en skada som kunde ha kostat henne benet.

För Bergman är helgens tävling ett slags återtagande av kontrollen över sitt idrottsliv. För ett år sedan, under samma tävling fast då i Finspång, drabbades hon av en sällsynt men livshotande skada som förändrade allt.

”Jag känner att jag liksom behöver återta Tiomila. Nu när det har närmat sig har jag haft lite rädsla, lite ångest har kommit smygande. Men jag är superglad att nu kunna sitta här. Att återta det här är härligt”, säger Bergman med ett leende och tillägger: ”Någon sorts live-KBT!”

Det som hände förra året började med vad hon beskriver som ”ett vanligt snubbel över ett träd” medan hon ledde en klunga löpare i skogen. Hon landade hårt och kände omedelbart en smäll i höger lår och vänster knä. När hon reste sig upptäckte hon att högerbenet inte riktigt bar hennes vikt.

För en elitorienterare är det ett stort beslut att bryta en Tiomila-stafett, men Bergman insåg att något var allvarligt fel. Efter att ha tagit sig till en vätskekontroll transporterades hon på en fyrhjuling tillbaka till målområdet. Där noterade hon att låret kändes onaturligt hårt – ”hårt som en bräda” och dubbelt så tjockt som normalt.

Som utbildad allmänläkare anade hon det värsta och bad sin klubbkamrat och kollega Emil Granqvist att undersöka benet. ”Kan du också titta, och säg att det inte är akut compartment?”, frågade hon oroligt. Hans svar bekräftade hennes farhågor: ”Det är ju så här det står i våra böcker att det ska se ut.”

På sjukhuset i Norrköping fick Bergman diagnosen akut compartmentsyndrom – en kraftig blödning inne i muskeln, innanför en oeftergivlig muskelhinna, där trycket snabbt stiger. ”Smärtan blir som vid en hjärtinfarkt”, förklarar hon.

Tillståndet är akut och potentiellt livshotande för extremiteten. Medicinsk behandling visade sig verkningslös, och läkarna beslutade att omedelbart operera för att hindra att benet skulle dö av syrebrist.

Konvalescensen blev lång och utmanande. Efter operationen i Norrköping fick Bergman åka sjuktransport till Stockholm och tillbringade två veckor på sjukhus. När hon äntligen skrevs ut började en mödosam rehabilitering där hon initialt var beroende av rullstol.

”Den där skadan händer ju liksom en gång på miljonen”, reflekterar hon nu, ett år senare, medan hon sitter vid en stuga på en campingplats intill sjön Sommen och förbereder sig för sitt lopp.

Med 18 VM-medaljer, varav fyra guld, och fem utmärkelser som ”Årets orienterare”, har Bergman inget att bevisa för någon. Hon har dessutom utbildat sig till läkare och är tvåbarnsmor. Ändå drivs hon av en inre styrka som få kan matcha.

På något närmast mirakulöst sätt rehabiliterade hon sig så pass snabbt att hon redan i höstas kunde representera Sverige vid sprint-EM i Belgien, där hon slutade sexa. Nu, ett år efter sin livshotande skada, är hon redo att springa tredjesträckan på drygt 13 kilometer för sin klubb OK Ravinen från Nacka – den längsta sträckan i damernas Tiomila-historia.

Det stora ärret på benet är en konstant påminnelse om det hon gått igenom. ”Det händer något med en när man blir så där helt inkapaciterad. Under livet samlar man ju på sig mer eller mindre viktiga händelser, och det där blev formativt för mig. Det är klart att jag känner mig ödmjuk. Sånt borde man kanske bära där framme i pannloben mer.”

I dag tävlar Helena Bergman främst för sitt eget höga nöjes skull. Landslagskarriären betraktar hon som avslutad, men när frågan kommer om hon kan tänka sig att i framtiden bistå det svenska landslaget med sin medicinska kompetens, svarar hon utan tvekan: ”Visst vore det kul att nån gång få ge tillbaka.”

För många skulle en sådan skada ha betytt slutet på idrottskarriären. För Helena Bergman blev det början på ett nytt kapitel – ett där varje steg i skogen representerar en seger i sig.