Johan Croneman: Mourinhos ord om sin familj säger kanske allt om honom

En ny dokumentärserie om José Mourinho har fått stor uppmärksamhet sedan den släpptes på Netflix. I tre avsnitt, med en sammanlagd längd på närmare tre timmar, får tittarna följa den portugisiske fotbollstränarens karriär – men trots det omfattande materialet lämnas många frågor obesvarade.

Dokumentären lägger huvuddelen av sitt fokus på den första halvan av Mourinhos karriär, som var exceptionell. I Porto vann han två ligatitlar på två och ett halvt år, en Uefacuptitel samt Champions League. Därefter följde sejourerna i Chelsea, där han under två perioder tog hem tre Premier League-titlar – detta i en klubb som före hans ankomst bara vunnit en enda ligatitel, säsongen 1954/55. I Inter vann han både Scudetton och Champions League, och i Real Madrid säkrade han La Liga-titeln samt tog laget till tre raka semifinaler i Champions League.

Det är en imponerande meritlista som dokumentären fångar. Men det är också här som kritiken riktas: trots de många timmarna av intervjuer och arkivmaterial kommer produktionen aldrig i närheten av att förklara vad som ligger bakom framgångarna. Hur tänker Mourinho taktiskt? Hur formar han sina lag? Vilka principer ligger till grund för hans spelidé?

Då och då visas vad som ser ut att vara Mourinhos egna anteckningsblock, med skisser, namn, pilar och formationer. För den fotbollsintresserade tittaren väcks förhoppningar om en djupare inblick i den berömda tränarhjärnan – men inget av detta utvecklas närmare.

I centrum står i stället Mourinhos personlighet, som skildras i hela sin komplexitet. Han framställs som varm och omtagen mot sina spelare – men bara så länge de är på hans sida. Mot dem som inte är det kan han vara iskall, långsint och obarmhärtig. Hans krav på sig själv, spelarna, klubbarna och supportrarna beskrivs som närmast fanatiska.

– Jag arbetar inte i trädgården, jag städar inte, jag lagar inte mat. Jag spelar inte golf eller padel. Fotbollen uppslukar mig, säger Mourinho i dokumentären.

Han upprepar också flera gånger att det bara är fotboll som gäller – ingenting annat. Den besatthet som präglat hans yrkesliv blir ett genomgående tema.

En av de mest uppmärksammade sekvenserna är när Mourinho får frågan om han ångrar något. Hans svar blir ett lakoniskt ”It is what it is” – samma uttryck som präglar stora delar av hans förhållningssätt till livet och karriären.

Mot slutet av dokumentären säger han något som väcker ytterligare frågor. Han berättar att han älskar sin familj och att de betyder allt för honom – men tillägger att familjen faktiskt har det mycket bättre utan honom. Ett uttalande som är svårt att tolka som annat än djupt allvarligt menat.

Dokumentären har väckt debatt bland fotbollssupportrar och kritiker. Medan många uppskattar den närgångna porträttskildringen, efterlyser andra en djupare analys av det taktiska kunnande som gjort Mourinho till en av sin generations mest framgångsrika tränare. Med titlar i fyra olika länder och i flera av Europas största ligor står han som en av få tränare som lyckats vinna Champions League med två olika klubbar – Porto 2004 och Inter 2010.

Mourinho, som fick smeknamnet ”The Special One” efter sitt första pressmöte som Chelseatränare 2004, har under sin karriär varit en av fotbollsvärldens mest polariserande gestalter. Hans förmåga att skapa vinnande lag är obestridd, men metoden bakom – den verkliga hemligheten – är fortfarande inte dokumenterad.

Det får räcka som ett betyg på dokumentären: den ger en underhållande, bitvis obehaglig och framför allt personlig skildring av en av fotbollshistoriens mest komplexa tränare. Men för den som hoppats på att äntligen få veta hur trollkarlen trollar, lämnar den betraktaren tomhänt.