Johan Esk: Det mest imponerande är sätten Andreas Almgren vinner på

Andreas Almgren har under en kort period visat att han rymmer mer än en typ av styrka. Han kan avgöra ett lopp på egen hand, och han kan spurta ifrån ett helt internationellt startfält. Det är en kombination som är ovanlig även bland världens bästa löpare, och den gör honom till en av de mest intressanta svenska idrottsprofilerna inför de kommande mästerskapen.

Det första exemplet kom i Birmingham. Där sprang Almgren själv varv efter varv under de tre sista kilometerna. Han fick ingen draghjälp av konkurrenter, inga tempoväxlingar att gömma sig bakom – bara den egna förmågan att hålla tempot när allt färre orkade hänga med. Vägen till det överlägsna EM-guldet på 10 000 meter gick genom just den typen av soloinsats. Att det skedde i Birmingham, en stad med stark idrottstradition och vana vid stora internationella evenemang, underströk att det rörde sig om en bedrift på allra högsta nivå.

En dryg månad senare var han i stället på gatorna i Köpenhamn. Där väntade VM i halvmaraton, en tävling med ett helt annat upplägg. Almgren låg länge med i täten, men när loppet närmade sig upploppet såg det ut som att han skulle tappa. Då visade han prov på sin andra styrka: en extrem spurtförmåga. Med en egen växel avgjorde han loppet och säkrade VM-titeln.

Segern i Köpenhamn var historisk. På söndagsmorgonen krossade Almgren Europarekordet, och för första gången på 30 år stod inte en afrikansk löpare som herrsegrare i VM på halvmaraton. Den afrikanska dominansen på distansen, i första hand genom Kenya och Etiopien, har varit ett av långdistanslöpningens mest stabila mönster i tre decennier. Att bryta den är en bedrift som få européer trodde var möjlig. Köpenhamn, som i flera år profilerat sig som en av Europas viktigaste städer för landsvägslöpning, blev skådeplatsen för den historiska morgonen.

Tillsammans med VM-bronset på 10 000 meter från föregående år och EM-guldet på samma distans har Almgren byggt en meritlista som saknar motsvarighet i modern svensk friidrott. Han har visat att han behärskar både bana och landsväg, både individuella utbrytningar och tuffa avslutningsfaser. Det gör också framtiden svår att förutspå. Friidrotts-VM 2027 och OS 2028 är de naturliga målen. Frågan är vilken distans som blir hans bästa. Hittills har han svarat på frågan med nya titlar och nya lopp, allt eftersom kroppen och upplägget har mognat.

Vägen fram har varit kantad av motgångar. Som ung fick Almgren välja mellan fotboll och friidrott. Senare blev skadorna en ständig följeslagare, mycket på grund av en överambition att bli en av världens bästa medeldistanslöpare. Suget att tävla och göra för mycket för tidigt bidrog till att OS-säsongen 2024 spårade ur. Först när han blev lugnare, tåligare och mer strategisk började resultaten komma – och då framför allt på de längre distanserna, där han i dag tillhör världseliten.

En nyckel till framgången är träningsfilosofin. Almgren har inspirerats av skridskostjärnan Niels van der Poel, numera Svensson, och norske stjärnlöparen Jakob Ingebrigtsen. Upplägget bygger på att en övervägande del av träningen är lång och lugn, medan en mindre del är kort, tuff och intensiv. Det är en modell som han gjort till sin egen. Hans val att hämta inspiration från andra sporter visar hur toppidrottare i dag ofta hittar utveckling utanför den egna grenen.

Metoden har också nått ut till motionärer. I modifierad form tränar allt fler som Almgren, med lugna långpass och kortare hårda kvalitetspass. Löpningen är bredare och starkare än på länge, med allt fler deltagare i motionslopp och en växande marknad för träningskläder, skor och digitala träningsprogram. Almgrens framgångar passar in i den trenden – och han har sannolikt själv gjort sitt till att den fortsätter växa.

För andra idrottare kan hans resa fungera som en påminnelse om att karriären ibland måste ta en annan väg än den planerade. Skador kan knäcka en satsning, men de kan också tvinga fram nödvändiga omstarter. Almgrens väg från skadad medeldistanslöpare till världsmästare och EM-guldmedaljör på längre distanser visar att den raka linjen sällan är den enda vägen till toppen.