Efter årets val är männen i majoritet i Sveriges riksdag. Av de 349 ledamöterna är 187 män, vilket motsvarar 53,6 procent. Kvinnorna innehar 162 platser, eller 46,4 procent, en ökning med en plats jämfört med förra mandatperioden.
Riksdagen har 349 ledamöter och väljs genom proportionella val vart fjärde år. Mandatperioden är fyra år, och parlamentets sammansättning sätter ramarna för regeringsbildning och budgetarbete. Det parti eller den koalition som får stöd i kammaren styr landet, men alla beslut fattas i riksdagen. Sedan enkammarriksdagen infördes 1971 har könssammansättningen förändrats i grunden. Då var enbart 14 procent av ledamöterna kvinnor. I dag är andelen nära hälften, vilket gör Sverige till ett av de mest jämställda parlamenten i världen. Globalt är kvinnors andel av de nationella parlamenten omkring 27 procent, enligt Inter-Parliamentary Union (IPU). De nordiska länderna ligger fortfarande i topp, och Sverige nämns ofta som ett referensland i internationella sammanhang.
Utvecklingen har skett gradvis och i nära samspel med partiernas nomineringsarbete. Med ett proportionellt valsystem har partierna i hög grad kunnat styra vilka som hamnar på de valbara platserna. Under flera decennier har varvning mellan manliga och kvinnliga kandidater blivit en etablerad praktik i de flesta riksdagspartier. Redan 1994 bildade Sverige en regering med lika många kvinnor som män, något som uppmärksammades internationellt och blev en milstolpe för politisk jämställdhet. Trots de stora framstegen har utvecklingen inte alltid varit linjär. I vissa val har antalet kvinnor tillbakagått, innan nästa val fört upp siffran igen.
Den nyvalda kammaren rymmer en åldersspridning på 56 år. Äldst är Socialdemokraternas Ewa Pihl Krabbe, 78. Näst äldst är Liberalernas Lars Leijonborg, 76, som var partiledare för Folkpartiet mellan 1997 och 2007. Yngst är Miljöpartiets Hanna Lindqvist, 22. Riksdagen har därmed både ledamöter med flera decennier i politiken och företrädare som kliver in i parlamentet för första gången.
Medianåldern på valdagen är 47 år, oförändrad jämfört med 2022. Det innebär att hälften av ledamöterna är äldre och hälften yngre. Den åldersmässiga stabiliteten är anmärkningsvärd i en tid när många partier medvetet försöker öka inslaget av unga kandidater. Åldersstrukturen har betydelse för hur kammaren behandlar frågor som sträcker sig från utbildning och bostadspolitik till pensioner och äldreomsorg.
Könsfördelningen i riksdagen är inte bara en fråga om symbolik. Den påverkar vilka frågor som prioriteras, hur utskotten bemannas och vilka erfarenheter som kommer till uttryck i debatterna. Forskning har visat att en hög andel kvinnor i parlament tenderar att bredda den politiska dagordningen och öka fokus på välfärd, sociala rättigheter och jämställdhet. Ett tydligt exempel är välfärdsfrågor, som historiskt ofta fått större genomslag när kvinnor varit väl representerade. Samtidigt är riksdagen inte en avbild av befolkningen i alla avseenden; vissa yrkesgrupper och samhällsklasser är överrepresenterade, medan andra har få representanter.
Internationellt brukar Sverige tillsammans med övriga Norden ligga i den absoluta toppen vad gäller kvinnlig representation, men det finns undantag i andra delar av världen. I några länder har kvotering och författningsändringar lett till att kvinnor nu innehar en majoritet av platserna i det nationella parlamentet. I Sverige har vägen dit i stället varit successiv, genom partikultur, normer och medvetna nomineringsstrategier snarare än lagstadgade kvoter. I EU:s medlemsländer är kvinnors andel av de nationella parlamenten i genomsnitt lägre än i Sverige, även om flera länder har infört kvotering.
Med 187 män och 162 kvinnor är avståndet till en kvinnlig majoritet 13 mandat. Om lika många män byttes ut mot kvinnor i nästa val, skulle kammaren ha en majoritet av kvinnor. Den nya mandatperioden inleds därför med en riksdag som i praktiken befinner sig nära jämviktspunkten: skillnaden mellan könen är så liten att den kan ändras i endera riktningen redan vid nästa val. Frågan om representation fortsätter därmed att forma den politiska debatten, både i kammaren och i partiernas interna valarbete.
