Aldrig tidigare i fotbollshistorien har en nation tvingats spela VM i det land som attackerat dem under pågående konflikt. Men natten till tisdagen, svensk tid, blev det verklighet när Iran inledde sitt världsmästerskap med en match mot Nya Zeeland i Los Angeles.

Bara nio timmar före avspark kom beskedet att USA och Iran skrivit under ett fredsavtal som kan innebära slutet på den militära konflikten mellan länderna. Men trots vapenvilan väntar ingen frid och lugn för Irans fotbollsspelare, som befinner sig mitt i en komplicerad politisk virvelstorm.

Medan svenska supportrar vaknade till bilder av vilt jubel efter landets 5-1-seger mot Tunisien är känsloläget kring det iranska landslaget betydligt mer komplext. För miljontals iranier världen över representerar fotbollslaget något helt annat än ren sportglädje – spelarna har blivit ofrivilliga symboler i en djupgående samhällskonflikt.

En omöjlig resa

Vägen till VM-start såg länge ut att vara stängd. När USA inledde sina attacker mot Iran i februari kändes det närmast omänskligt att iranska spelare skulle kunna resa till amerikanskt territorium för att spela fotboll. Men fotbollens kraft, som ibland kan vara både överväldigande och osund, gjorde att det iranska fotbollsförbundet vägrade ge upp.

Lösningen blev att flytta VM-basen från Arizona i södra USA till Tijuana i norra Mexiko. Under hela gruppspelet måste truppen pendla in och ut ur USA för varje match – en logistisk mardröm som säkert påverkat lagets förberedelser.

Ända fram till matchdagen fanns osäkerhet kring exakt när truppen skulle få lov att flyga in. Vissa uppgifter antydde att landningen skulle ske samma dag som matchen, möjligen till och med efter spelarnas normala insomning. Till slut anlände laget dagen före mötet med Nya Zeeland.

Naiva löften

Vid presskonferensen före matchen försökte förbundskaptenen Amir Ghalenoei måla upp en mer optimistisk bild. Han uttryckte sin stolthet över att representera Iran och lade till: ”Jag hoppas att fotboll kan komma med glädje och att det för kulturer och länder närmare varandra.”

Men orden känns svagt förankrade i verkligheten. Ungefär samtidigt som Ghalenoei talade kom beskedet att Fifas förbud mot den gamla iranska flaggan – den som användes före revolutionen 1979 – ligger fast. Supportrar får inte visa den på läktarna under mästerskapet.

Förbudet följdes dock inte. Under Irans öppningsmatch syntes den gamla flaggan på flera håll i publiken, och på läktaren uppstod bråk mellan supportrar som stödjer den nuvarande regimen och de som är emot den.

Tehrangeles – en delad stad

Los Angeles är hem för tiotusentals iranier, och staden har ibland kallats ”Tehrangeles”. Redan när fotbollslandslaget var på väg med flyg till staden hade protester mot den iranska regimen brutit ut utanför VM-arenan.

Enligt nyhetsbyrån Reuters bar demonstranter bilder på iranska idrottare som dödats eller gripits av den nuvarande regimen. För många av dessa demonstranter blir VM-laget en symbol för ett förtryckande styre – oavsett vilka personliga åsikter spelarna själva har.

Det är denna omöjliga situation som gör Irans VM-deltagande unikt. Hur spelarna än agerar blir det fel. Om de uttrycker stöd för regimen väcker de vrede hos oppositionella. Om de visar motstånd riskerar de förföljelse hemma. Tystnaden blir också ett ställningstagande.

Ghoddos tysta protest

Detta synliggjordes tydligt när Irans spelare stod uppradade inför nationalsången. De flesta verkade sjunga med – men inte alla. Saman Ghoddos, som tidigare spelat två landskamper för Sverige och var stjärna i Östersund under Graham Potters tid där, stod tyst.

Det är inte första gången iranska spelare använder nationalsången som protest. Vid VM i Qatar för fyra år sedan vägrade spelarna sjunga inför öppningsmatchen mot England. Inför den andra matchen rapporterades att spelarna utsatts för påtryckningar, och då sjöng de. Utanför arenorna attackerade regimtrogna iranier andra supportrar till landslaget.

Under det mästerskapet bar några spelare också bilder på barn som dödats i amerikanska attacker – en gest som visar den omöjliga balansgång dessa fotbollsspelare tvingas gå.

Ingen verklig glädje

Hur ska de iranska spelarna någonsin kunna känna den VM-glädje som spelare från andra nationer upplever? För dem handlar turneringen inte bara om fotboll, taktik och resultat. Varje gång de kliver ut på planen bär de på en tyngd som ingen annan nation behöver hantera.

Allt de säger och gör granskas, analyseras och kategoriseras i en konflikt som sträcker sig långt bortom fotbollsplanen. Och även om kriget mellan USA och Iran skulle ta slut finns den interna, iranska konflikten kvar – den som landar mitt i deras försök att bara spela fotboll.

Irans första match i VM 2026 slutade 2-2 mot Nya Zeeland. Men resultatet på planen är på många sätt det minst viktiga i denna märkliga och historiska situation där fotboll och geopolitik kolliderar på ett sätt som världen aldrig skådat tidigare.