Johan Esk: Man vet att man är gammal när bra löppass sågas av stjärnläkaren

Den perfekta löprundan – när endorfinrus möter läkarens varning

Löprundan skulle vara lugn och kontrollerad. De ska tydligen helst vara just det – långsamma och kanske lite tråkiga. Men kroppen kändes bra och plötsligt kom de där tankarna som dyker upp ibland.

Det mesta i livet är kontrollerat, reglerat och planerat. Måste verkligen löprundorna också vara det? Tänk om jag skulle blåsa liv i dagens pass, testa att springa distansen under en specifik tid. Klart jag skulle.

Farten drogs upp. Kilometer efter kilometer avverkades medan huvudet kommenderade: kör, känn inte. Pulsklockan signalerade att jag närmade mig tröskeln där blodet blir syrefattigt. Snart klev jag över den gränsen mer och mer. Benen stramade, men drivet i steget fanns kvar. Magsyran bubblade och blandades med smak av blod. Jag älskade det, väl medveten om att efter-kicken väntade.

Det kändes som ett löppass från de sena tonåren. För 40 år sedan tränade jag nästan alltid så här.

Tiden blev inget man skryter om under börsdirektörernas lunch. Det var bara ett mål för mig själv. Min fru undrade mest vad jag egentligen hade hållit på med, och varför.

Det gjorde snart även en annan person.

Hela eftermiddagen var jag upptrippad på endorfiner. Men baksmällan kom när jag läste en frågespalt i tidningen. Per ”Pliggen” Andersson, tidigare läkare för skidlandslaget när Johan Olsson och Charlotte Kalla stod på toppen, svarar på tränings- och hälsofrågor i Svenska Dagbladet. En man undrade hur man borde träna när man blev äldre.

Av svaret förstod jag att det jag nyss hållit på med, det var bara att lägga ner. Enligt Andersson var det till mer skada än nytta på grund av den höga skaderisken.

Visst, även en 58-åring som jag kan (och ska ibland) bli ordentligt trött under träningspassen, men då ska det vara i korta, kontrollerade och planerade sekvenser. Hela 80 procent av all träning ska vara lugn.

Jo, jag känner till den rekommendationen, men det händer (antagligen för ofta) att jag får feeling när jag springer och så kör jag skiten ur mig. Troligen en gubbkris för att se om jag fortfarande klarar av det. Men varför skulle det vara så farligt?

För att få svar ringer jag ”Pliggen”. Det låter som att han läst mina tankar.

”Du vill ju ha dina hälsoeffekter både nu och om 15, 20, 30 år. Ju äldre vi blir, desto mer sårbar blir kroppen och desto noggrannare behöver du vara med träningsplaneringen,” förklarar han.

”En viktig orsak till att man missar kontinuitet i träningen när man passerat 50 är att man får skador i rörelseapparaten. Det finns ett mycket tydligt samband mellan intensitet och risken för överbelastningsskador. Över tid behöver man därför minska tiden i den högintensiva zonen.”

Jag berättar att jag ändå suktar efter kicken från de gamla hederliga tröskelpassen där jag länge ligger på gränsen. ”Pliggen” säger att han förstår det. Under sådana pass frigörs en mängd ämnen som slutar på -in och ger lyckorus efteråt.

Just när jag tror att ”Pliggen” är på min sida kommer det jag fruktat:

”Det vi inte får glömma är hur viktig styrketräning blir efter 50. Och då passar just den lågintensiva konditionsträningen väldigt bra ihop med styrketräning.”

Men styrketräning är ju så otroligt tråkigt…

”Jo, jag vet. Men från ungefär 45-50 års ålder tappar du cirka en procents muskelmassa per år. Kvinnorna har sin dramatiska förändring när de går in i klimakteriet. Vi män har mer ett sluttande plan, en linjär nedgång.”

I mitten av 2010-talet följde jag på nära håll Johan Olsson och Charlotte Kalla mot två mästerskap. Redan då tränade de som exempelvis löparen Andreas Almgren gör nu. De allra flesta passen var långa och lugna. Några få var hårda. En del rentav brutala.

Sedan dess har de flesta, både elit och motionärer, insett poängen med den där 80/20-blandningen. Per ”Pliggen” Andersson tror att nästa träningstrend blir ännu mer fokus på återhämtning. Både elit och motionärer kommer att bli bättre på att vila sig i form.

Till hans klinik söker sig motionärer med symtom som liknar övertränade elitidrottares. Träningen har inte ens behövt vara särskilt omfattande. Men i livspusslet med krävande jobb, familj, träning, vänner och lite tid har pusselbiten ”vila” inte fått plats.

”Kroppen kan inte göra skillnad på fysisk och psykisk stress,” påpekar Andersson.

I sådana fall verkar kroppens nervsystem vara så smart att det säger stopp. Personen som är slutkörd kan inte komma upp i riktigt höga pulsnivåer. Det var precis detta som skidåkaren Edvin Anger beskrev under OS – att kroppen helt enkelt vägrade gå upp i de höga pulszonerna under loppen.

Kanske är det dags att lyssna på expertråden, trots endorfinruset som lockar.