Johan Croneman: Pelle Nyströms sort görs inte längre

Under den gångna helgen lämnade SVT-sportens mångårige profil Pelle Nyström oss. Vid 73 års ålder gick han bort efter en karriär som sträckte sig över tre decennier på SVT-sporten i Göteborg.

Nyström var något av en institution i svensk sportjournalistik. Hans reportagestil och närvaro framför kameran representerade en journalistik som idag känns alltmer frånvarande i det moderna medielandskapet. Hans arbete, som ibland sammanfattades under namnet ”Pelles Pärlor”, illustrerade en hantverksmässig journalistik där fakta, saklighet och grundlig rapportering stod i centrum.

I dagens mediaklimat, där åsiktsjournalistik och personliga kommentarer dominerar sportbevakningen, framstod Nyström som en representant för en äldre journalistisk tradition. Han var aldrig den som höjde rösten högst eller positionerade sig som en kontroversiell tyckare. Istället var han pålitlig, saklig och alltid levererade han sina reportage enligt klassiska journalistiska principer.

Bland hans mest minnesvärda inslag finns reportage från oväntade platser – som ungdomsfotboll i Albanien under diktaturtiden på 80-talet eller ligafotboll i krigets Libanon under 90-talet. Hans förmåga att fånga idrottens verklighet även utanför de stora arenorna gjorde honom till en viktig röst, särskilt för den lokala sportbevakningen i Göteborgsområdet.

Visst använde han ibland sportjournalistikens klichéer, som frasen ”här är fotboll religion” när han rapporterade från länder med stark fotbollskultur. Men detta var en del av ett tidstypiskt berättarspråk som idag känns nästan nostalgiskt i sin enkelhet.

Nyströms bortgång väcker frågor om sportjournalistikens utveckling. Den dokumenterande och rapporterande sportjournalistiken har i allt högre grad ersatts av personliga krönikor, podcaster och expertkommentarer. Dagens sportjournalister ser sällan någon karriärutveckling i att bevaka den lokala idrottsrörelsen eller föreningslivet på gräsrotsnivå – något som var självklart under Nyströms tid.

Detta utgör ett växande problem för bevakningen av svensk idrott. Vem ska nu rapportera från den svenska idrottsvardagen när journalister av Nyströms skola blir allt färre? Den svenska idrottsrörelsen, en central del av vårt samhälle, riskerar att förlora sin dokumentation och synlighet när traditionell sportjournalistik försvinner.

Samtidigt som vi minns Pelle Nyström noterar vi också att två löpare nyligen gjorde historia vid London Marathon. Kenyanen Sebastian Sawe och etiopiern Yomif Kejelcha sprang båda under den magiska tvåtimmarsgränsen, med Sawe som satte nytt världsrekord på 1.59.30 – en närmast ofattbar prestation.

Anmärkningsvärt nog var den svenska medierapporteringen kring detta historiska idrottsögonblick minimal. Särskilt intressant är att båda löparna använde en ny typ av specialutvecklad löparsko från ett välkänt tyskt sportvarumärke, vars aktier gjorde ett rejält hopp på Frankfurtbörsen dagen efter loppet – ett sammanhang som hade varit intressant för en grävande sportjournalist att undersöka.

Denna begränsade rapportering illustrerar ytterligare den förändring som skett inom sportjournalistiken. Medan historiska idrottsprestationer får begränsat utrymme, ägnas stora resurser åt att analysera och kommentera de redan välbevakade sporterna och storlagen.

När vi nu minns Pelle Nyström är det inte bara en enskild journalist vi hedrar, utan även en journalistisk tradition som blir allt mer sällsynt. Hans fokus på saklig rapportering, noggrannhet och vilja att lyfta fram idrottens hela bredd representerar ett arv som förtjänar att vårdas.

Frid över hans minne.