Johan Esk: Påven, pampen och stjärnan har rätt OS-ord i rätt tid

I olympisk anda mitt i en orolig värld

De olympiska spelen är åter igång och under fredagskvällen tänds två OS-eldar. Trots en värld präglad av konflikter samlas tusentals idrottare för att tävla under neutrala former, som en manifestation av idrottens unika förmåga att förena människor.

OS-firandet sprids över Milano och upp bland de italienska bergsbyarna, där en känsla av avskärmning från omvärldens turbulens infinner sig. På hotellen i bergsbyn Moena påminner stämningen mer om ett vanligt sportlov än olympiskt evenemang.

Den olympiska rörelsen har fått en ny ledare i Kirsty Coventry. Redan före spelen har hon uttryckt sin oro över rapporter om att amerikanska ICE-agenter (Immigration and Customs Enforcement) kommer att ansvara för säkerheten kring USA:s delegation. Även avslöjanden från Epstein-dokumenten kastar skuggor över OS, då chefen för kommande sommar-OS omnämns i dessa.

”Vi verkar inte i ett vakuum men vi håller på med sport och det betyder att vi ska hålla idrotten på en neutral nivå. I en värld med ökade klyftor betyder de principerna mer än någonsin,” säger Coventry i ett försök att balansera sportens roll i en komplex verklighet.

Spelen äger rum medan världen står inför flera utmaningar. Vladimir Putins fullskaliga krig, som inleddes efter förra vinterspelen, fortsätter. Donald Trumps oförutsägbara politik skapar osäkerhet. Norge siktar på att toppa medaljligan samtidigt som landets kungahus genomgår en kris.

Särskilt anmärkningsvärt är att ryska och ukrainska idrottare kommer att tävla mot varandra medan deras hemländer befinner sig i krig. Kanada och USA, med sina egna politiska spänningar, kämpar om hockeygulden. Amerikanska stjärnor som Lindsey Vonn och Jessie Diggins försöker samtidigt fokusera på tävlingarna trots oroande händelser i hemstaten Minnesota.

Påve Leo XIV har uttryckt förhoppningar om att OS ska fungera som brobyggare och främja solidaritet och fred mellan kulturer och folk – en återkommande men ofta kritiserad förhoppning. Hans kommentar om spelens potential att ”främja sportens äkta värden” som lojalitet, respekt, laganda och uppoffring har dock mer substans.

Idrott representerar många dimensioner: känslor, avkoppling, flykt från vardagen, allvar, skönhet, ibland fusk, men också tröst, glädje, sorg, gemenskap, stöd och passion. Det handlar om både förlorare och vinnare, om politik och pengar. Men det är inte idrottens samhällskraft som får människor att förälska sig i den – det är snarare den elektriska laddningen i själva tävlingsmomentet som tänder lågan.

I ett reportage inför OS berättade den svenska skidstjärnan Frida Karlsson för Dagens Nyheter om hur hennes tävlingsinstinkt väcktes redan på skolgården. Hon drog paralleller mellan barndomens enkla lekar och elitidrottens kamp:

”Vem som åker fortast runt från A till B, det har ju ingen betydelse egentligen. Det är en låtsasvärld men vi skapar ändå ett värde i det på något sätt,” reflekterade Karlsson.

Detta värde blir särskilt betydelsefullt i tider när verkligheten utanför idrottsarenan känns alltför påträngande och komplicerad. Under de kommande veckorna kommer världens blickar att riktas mot tävlingarna i Italien, där idrottarna genom sina prestationer får representera något större än sig själva – en tillfällig fristad av mänsklig strävan och excellens i en orolig tid.

Trots alla utmaningar fortsätter OS att fungera som en modern lägereld som för en stund samlar människor från hela världen kring något gemensamt, även om verklighetens konflikter fortsätter att brinna utanför den olympiska byn.