Världsmästerskapet i fotboll har avslutats för det svenska herr­landslaget och förbunds­kapten Graham Potter summerar en turbulent turnering någonstans i en hotell­lobby i New Jersey. Runt omkring honom syns spåren av VM – väskor, lådor och fotbollsmaterial ska snart fraktas tillbaka hem till Sverige. I ett fönsterlöst rum längst ner i en korridor samlar Potter sina intryck under en sista presskonferens och blickar framåt.

Med tanke på det svåra läge landslaget befann sig i innan turneringen har Potter gjort betydligt mer än bara en acceptabel insats som ny förbunds­kapten. Laget når kanske inte de högsta höjderna, men Sverige går åtminstone att känna igen igen. Det som framför allt utmärker det svenska spelet är kollektivet – laget vinner, spelar oavgjort och förlorar som en enhet, på gott och ont.

Kollapsen mot Nederländerna var en kollektiv katastrof där ingen enskild spelare kunde stoppa raset. I storsegern mot Tunisien spreds däremot målskyttet brett bland spelarna. Det fanns ingen ensam stjärna som behövde bära laget. Detta kollektiva spel är just vad Sverige måste vara, särskilt med tanke på alternativet – ett spretigt lag utan tydlig identitet, något som testats med tidigare förbunds­kaptener med tveksamma resultat.

Balansgång mellan försvar och anfall

Det viktigaste och mest lovande under VM var hur Sverige samlade sig efter den tunga förlusten mot Nederländerna och lyckades säkra en poäng mot Japan. När Potter fortsätter att utveckla laget under hösten kommer det vara som ett kollektiv, inte som ett lag som alltid ser likadant ut. Uppställningen kan variera mellan 5-3-2, 5-2-3 eller 4-4-2 beroende på motståndare.

Nyckelordet för Potters Sverige är balans. Det borde vara en självklarhet men har visat sig svårt att uppnå. Under många år har Sverige varit känt för sitt betongförsvar. Den tidigare förbunds­kaptenen Jon Dahl Tomasson ville nyligen få laget att vara mer offensivt präglat. Potter försöker nu blanda dessa element med balans som huvudprincip.

En intressant nyhet med Potter är att han inte nödvändigtvis väljer defensivt inriktade spelare för att hålla ihop det defensiva spelet. Lucas Bergvall kan till exempel gå före Jesper Karlström som sidekick till Yasin Ayari, trots att Bergvall är mer offensivt lagd.

VM-succé i Trumps USA

Bortom det rent fotbolls­mässiga har VM-turneringen också blivit en påminnelse om USA:s många ansikten. Inför turneringen fanns en förhoppning om att fotbollen skulle kunna besegra Trump, åtminstone temporärt. Hittills har presidenten hållit sig i VM:s passnings­skugga och spelet har varit underhållande. Trump har lämnat walk over till matcherna, även om han hotat att dyka upp till finalen.

Att vara i USA under VM har väckt blandade känslor. För många européer har Trump kommit att symbolisera hela landet, men verkligheten är mer komplex. En president kan göra mycket, men inte helt förstöra och förändra allt i ett land. Mycket är fortfarande precis som vanligt för den som rest till USA tidigare.

Det tar inte många dagar i USA för att känna alla de blandade känslor landet skapar. Mycket är fortfarande stort och svindlande, galet och osannolikt. Gränslösheten för vad som anses normalt blir lätt komik i gränsen mellan verklighet och vansinne. Det är lätt att undra ”varför” när man ser hur stort och brett allt är, tills man inser att idéskaparna aldrig ens ställt frågan.

Man beställer en hyrbil och hämtar ut ett monster. Man går hem från arenan i Frisco i Texas, där Sverige haft sin tränings­bas, och ser bakom ena kortsidan fotbolls­planer så långt ögat når – 17 fullstora planer. De flesta man möter är fortfarande vänliga och öppna, samtidigt som de är lätt frånvarande, precis som tidigare.

Ett delat land under ytan

Att USA är ett sprucket land syns inte så lätt på ytan, men det hörs i samtalen. På en restaurang i Soho i New York pratade en man och en kvinna om en kluven nation och vilken chock det var första gången Donald Trump blev president. Men Soho ligger i hjärtat av demokraternas USA, och det som sägs där är bara en röst från ena sidan.

Samtalet ägde rum vid en bardisk där matchen mellan Nederländerna och Marocko visades på en storbilds­skärm. Det var speciellt eftersom klassiska restaurangen Balthazar brukar vara en av få ställen på Manhattan som inte har tv i baren. Att det nu fanns en skärm även där visade att VM tagit ett grepp om USA, åtminstone i städer där matcher spelas och medan turneringen pågår.

Norsk roinvasion

Hittills har VM varit en succé trots att biljett­priserna ligger i nivå med många konsert­biljetter. Arenorna har fyllts och supportrar har färgat gatorna med landslags­tröjor. Norge har gjort särskilt stort avtryck med sin supporterkultur. Det plågsamt töntiga när de norska supportrarna låtsas ro har amerikanerna älskat.

Poliser ror när Norges plan landar och häromdagen kom ett bevis på att rodden tagit sig in överallt – även på rodeo. En kväll med rodeo i Texas är det mest amerikanska man kan uppleva. Som uppvärmning red en kvinna runt med en fladdrade amerikansk flagga till ”God Bless The USA”. Mitt i den ultraamerikanska stämningen dök en man upp på storbilds­skärmen i en paus, iklädd en norsk landslags­tröja. Det räckte för att stora delar av rodeo­publiken skulle börja ro.

VM i USA har visat att fotboll kan ena, åtminstone tillfälligt, och att landet är mer än sin president. För det svenska landslaget återstår att se om sommarens framsteg kan fortsätta under hösten.