Johanna Frändén: Varför trippar ansvariga i svensk fotboll runt ämnet våldsamma män?

Den svenska fotbollens mörka korridorer: när våld och ansvar tystas ner

I en omfattande granskning har Göteborgsposten nyligen belyst hur svenska fotbollsklubbar värvar minderåriga pojkar från Afrika. Verksamheten rör sig i juridiska gråzoner och fortgår eftersom människor i maktpositioner systematiskt väljer att blunda när situationen blir komplicerad.

Det som framstår som särskilt anmärkningsvärt i GP:s granskning är hur enkelt fotbollsvärlden undviker att tala om barn som barn och om våld som våld. En central aktör i rekryteringen av afrikanska talanger till allsvenska klubbar är en tidigare allsvensk stjärnspelare som numera arbetar som spelaragent. Denna person fortsätter att ha en betydande roll i svensk fotboll trots att han nyligen dömdes för misshandel av sin tidigare flickvän – ett brott som dessutom begicks framför ögonen på en ung spelare han tagit till Sverige för provspel i AIK.

Detta är inte första gången den tidigare spelaren hamnat i rättsliga problem. Under sin aktiva karriär, som sammanföll med mina första år som sportjournalist med allsvenskan som bevakningsområde, var det allmänt känt inom fotbollskretsar att han dömts för misshandel av en tidigare partner. Ändå framställdes han i medierna främst som en ”lite disträ men skön typ”.

Trots att han var idol för tusentals barn, beskrevs hans problematiska beteende enbart som ”stökigt”, främst kopplat till svårigheter att hålla tider. Våldet mot kvinnor avfärdades som något som bara behövde ”styras upp”. Detta mönster gällde för många inhemska stjärnor under den perioden.

Artiklar från denna tid om fotbollsspelare som misstänkts för våld eller sexuella övergrepp är nästan outhärdliga att läsa idag. De är fyllda med uttalanden som ”klubben står bakom honom” och ”han är i grunden en bra kille” – formuleringar som visar hur lite framsteg vi egentligen gjort i dessa frågor.

Många vill tro att fotbollsvärlden har utvecklats sedan dess. GP:s granskning visar dock att problemen kvarstår. När scouting-ansvariga får frågor om samarbetet med den dömda före detta spelaren, som utöver misshandel även är dömd för sexköp och rattfylla, svarar de med förmildrande omskrivningar: ”Det är bara att lära sig av det. Att vara tydligare med personer man inte känner så bra nästa gång. ’You live and learn,’ det är inte mer med det.”

En tidigare scoutchef uttrycker sig särskilt anmärkningsvärt när han beskriver misshandeln som ”något hängande över dig” och situationen som ”lite oren”. Det är talande för hur våldsbrott mot kvinnor fortfarande förminskas inom idrotten.

På frågan om klubben kommer att fortsätta samarbeta med den tidigare spelaren svarar en verkställande direktör: ”Det tvivlar jag starkt på eftersom vi har en policy att inte arbeta med folk som har kriminell belastning.” Formuleringen är påfallande distanserad och byråkratisk när det handlar om upprepat våld mot kvinnor.

Varför använder ansvariga inom svensk fotboll sådana försiktiga omskrivningar? Varför framställer de problematiken som bristande bakgrundskontroller när personens brottshistorik är välkänd inom hela Fotbollssverige? Finns det en rädsla för att trampa andra potentiella förövare på tårna genom att ta tydlig ställning?

Ett mer lämpligt svar när herrfotbollen konfronteras med mäns våld mot kvinnor kunde vara: ”Vi arbetar inte med aktiva eller före detta aktiva som dömts för våld mot kvinnor. Inte för att man inte förtjänar en andra chans, utan för att fotbollen handlar om förtroende, idolskap och vilka värderingar vi vill representera.”

Svensk fotboll står inför ett vägval. Antingen fortsätter man att förminska allvaret i våldsbrott och exploatering av minderåriga, eller så tar man ett tydligt ansvar för vilka värderingar sporten ska förmedla. GP:s granskning visar att mycket återstår innan fotbollens värld verkligen tar dessa frågor på allvar.