Malena Johansson: Svensk fotboll har glömt bort sitt ungerska arv

Under fotbolls-VM nämns Nils Liedholm återkommande i internationell press när Brasiliens förbundskapten Carlo Ancelotti porträtteras. I tidningar som The Independent och Gazzetta dello Sport lyfts den svenske legendaren fram, vilket blottar en tråd genom världsfotbollens historia som Sverige själv verkar ha glömt bort sedan 1970-talet.

Den gängse bilden av svensk fotboll har länge varit att den handlat om defensiv organisation och spel i underläge, snarare än teknisk skicklighet och kreativt anfallsspel. Men ett närmare studium av fotbollshistorien visar att detta inte alltid stämt. Det finns en rik tradition av offensiv fotboll som går att spåra från 1940-talets Sverige, via Italien på 1950-talet, fram till dagens internationella toppfotboll.

Carlo Ancelotti beskriver Nils Liedholm som sin viktigaste referenspunkt inom fotbollen. Liedholm tränade Ancelotti i Roma under 1980-talet, och likheterna mellan de två är slående. Båda har en mjuk auktoritet och lågmäld karisma, de ger frihet och ansvar till sina spelare istället för att detaljstyra, och båda är kända för sin kvicktänkthet och humor.

Men historien går längre tillbaka än så. Liedholm själv hämtade sin inspiration främst från ungerska tränare som var verksamma i Sverige när han spelade där. Främst påverkades han av Lajos Czeizler, tränaren som gjorde IFK Norrköping till ett av Europas bästa lag på 1940-talet.

När Milan värvade spelare från IFK Norrköping i augusti 1949 var det inte bara den legendariska trion Grenoli – Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm – som tog tåget från Norrköping till Milano mitt i natten. Med dem följde också Lajos Czeizler, som hade blivit svensk medborgare. Det var han som kom att träna Milans svenskar i Italien.

På Norrköpings station för att vinka av Italienresenärerna stod också József Nagy, en annan ungersk tränare som kom till Sverige redan på 1920-talet. Han var Gunnar Grens gamle tränare från IFK Göteborg och hade spelat en viktig roll i att locka fler ungerska kollegor till Sverige.

I Italien väckte Grenoli och Czeizler starka reaktioner. Italiens störste sportjournalist Gianni Brera skrev kritiskt i Gazzetta dello Sport att de gjorde massor av mål men inte brydde sig om att stödja försvaret. ”För dem existerar anfallsspelet och ingenting annat”, konstaterade han.

De ungerska tränarna var fotbollens avantgarde under denna period. Flera av dem var judar som flydde förföljelse i Europa och spred sin fotbollsfilosofi både i Europa och Amerika. I Sverige introducerade de specialiserad fotbollsträning, teknisk skolning och spelsätt som krävde skicklig bollbehandling.

Denna fotboll präglade Sveriges storhetstid som fotbollsnation under 1950-talet. Svenska proffs öste in mål i Europa, allsvenska arenor lockade masspublik och landslaget tog VM-silver på hemmaplan 1958. Året efter VM-finalen på Råsunda skrev DN:s krönikör att den ”hemvävda” svenska fotbollsstilen i själva verket var mest av allt ungersk – en skola som innebar att ”i mesta möjliga mån söka hålla bollen inom laget” istället för att ge sig på engelsk ”sparka och spring”.

De ungerska influenserna hade sitt ursprung i början av 1900-talet. Engelsmannen Jimmy Hogan hade stort inflytande på ungersk fotboll som tränare i MTK Budapest på 1910- och 1920-talen. Hans idéer om dynamiskt passningsspel, teknik och bollinnehav vidareutvecklades i intellektuella fotbollsdiskussioner på kaféerna i Wien och Budapest. Ungerska tränare tog sedan dessa moderna taktiska idéer vidare och påverkade fotbollens utveckling i länder som Italien, Tyskland, Brasilien, Argentina, Uruguay och Sverige.

József Nagy kom till Sverige och Sleipner 1922 och blev tränare för landslaget i OS 1924, där det blev brons, samt i VM 1934 och 1938. István Wampetits kom 1937 och tränade klubbar som Degerfors, Malmö FF, AIK och Kalmar FF. Kálmán Konrád, en av Ungerns främsta spelare historiskt, fick som jude svårt att få inresetillstånd men lyckades 1939 via ett tränartjänne i Örebro SK. Han vann senare två SM-guld med Malmö FF.

På 1970-talet förändrades dock svensk fotboll när engelsmännen Bob Houghton och Roy Hodgson kom till landet. Deras modell vann över det etablerade sättet att spela, och svengelsk 4-4-2-organisation blev förhärskande. Detta markerade ett trendbrott med den ungersk-svenska traditionen.

Nils Liedholm stannade efter sin spelarkarriär i Italien och fortsatte som tränare i de gamla ungersk-svenska spåren. Han blev en offensiv pionjär i ett defensivt fixerat Italien och försökte övertyga att det var bättre att själv skapa något med bollen än att enbart fokusera på att förstöra för motståndaren. Han vann ligan två gånger och tog Roma till Europacupfinal 1984.

Fotbollsjournalisten Gunnar Persson förklarar att den ungerska skolan var så spridd i Sverige under 1950- och 1960-talen att den blev oreflekterad – det var helt enkelt så man spelade fotboll. Detta kan vara anledningen till att de ungerska tränarnas bidrag glömts bort. Deras lärdomar blev så allmängiltiga att de blev osynliga i historieskrivningen.

Frågan är vad denna historia betyder för dagens svenska fotboll. När landslaget står inför en identitetskris och ingen längre riktigt litar på försvarsförmågan, som dessutom inte ersatts av någon annan fungerande modell, kan perspektivet att historien varit föränderlig ge hopp. Det finns trådar mellan Sverige, Ungern, Brasilien och Italien som sträcker sig ända till VM 2026, till Carlo Ancelotti och dagens största scener.

Den ungersk-svenska fotbollstraditionen visar att svensk fotboll inte alltid varit defensiv och försiktig. Tvärtom fanns det en period när svensk fotboll stod för teknisk skicklighet, kreativt spel och offensiv inställning – egenskaper som idag firas i internationell toppfotboll, där en av Nils Liedholms lärjungar leder ett av världens största landslag.