Ska Danmarks store cykelhjälte kunna utmana giganten Pogacar?

Tour de France står för dörren och årets upplaga ter sig mer spännande än på länge. I centrum står de två största namnen inom landsvägscykling just nu – slovenen Tadej Pogacar och dansken Jonas Vingegaard – vars dominans har gjort sporten nästan förutsägbar de senaste åren.

Sällan har landsvägscyklingen sett en sådan överlägsenhet som den Pogacar visar. Inte sedan den belgiske legendaren Eddy Merckx för ett drygt halvsekel sedan har någon enskild cyklist dominerat sporten på samma sätt. Pogacars säsong hittills talar sitt tydliga språk.

Av sju lopp han ställt upp i under året har han vunnit sex stycken. På meritlistan står prestigefyllda namn som Strade Bianche, Milan-San Remo, Flandern Runt, Liège-Bastogne-Liège, Tour de Romandie och Tour de Suisse. Endast i Paris-Roubaix fick slovenen se sig besegrad, när belgaren Wout van Aert spurtade förbi på mållinjen.

Det är ofta ren utklassning när Pogacar bestämmer sig för att attackera. Ibland väljer han att köra ifrån resten av fältet flera mil före målet, och konkurrenterna kan bara se på när ”Pogi”, som han kallas, försvinner uppför backarna.

Men Pogacar har inte haft scenen helt för sig själv. Jonas Vingegaard har under de senaste åren etablerat sig som en av cykelhistoriens stora namn. Med två totalsegrar i Tour de France i bagaget befäste dansken nyligen sin plats bland eliten genom att vinna Giro d’Italia. Segern gjorde honom till endast den åttonde cyklisten i historien som klarat trippeln – att vinna alla tre Grand Tours: Giro d’Italia, Vuelta a España och Tour de France.

På klättring efter klättring under Giro slog Vingegaard tidigare rekord. Men hans körstil väcker blandade känslor bland fansen. Den danske cyklistens taktik är ofta förutsägbar – han ligger inbäddad i sitt lag Visma Lease a Bikes stabila skara av hjälpryttare under större delen av etappen för att sedan, nästan klockrent, dra ifrån de sista fem till sex kilometrarna före toppen.

Vissa kritiker kallar honom för en ”wheelsucker” – en cyklist som fegt ligger i vindskydd bakom lagkamraterna och inte vågar attackera. Det gnistrar mer om Pogacar, brukar det sägas. Men faktum kvarstår att Vingegaard vinner lopp, och det är trots allt hans uppgift.

Ändå verkar det som om danskens segrar inte riktigt räknas fullt ut i jämförelsen. De senaste åren har Pogacar gång på gång besegrat Vingegaard i direkta dueller. Slovenen har vunnit 18 av deras senaste 20 möten. Trots den hårda rivaliteten visar båda en ovanlig respekt för varandra, något som är sällsynt bland utpräglade vinnarskallar.

I de stora etapploppen är det bergsetapperna som avgör slutresultatet. Särskilt de etapper som slutar med långa, branta klättringar blir avgörande för slutklassificeringen. Där kan cyklister vinna avgörande tid på sina konkurrenter. Klättring handlar om fysikens lagar – hur mycket kraft du kan producera i förhållande till din kroppsvikt.

Denna kvot kan mätas i watt per kilo, och cykelfans världen över ägnar sig nu åt att dissekera de olika cyklisternas prestationer. Pogacar producerade 7,1 watt per kilo i en kvart under en etapp. Vingegaard klarade 6,8 watt per kilo i en halvtimme. Siffrorna är svindlande höga och väcker oundvikligen frågor.

I kommentarsfält och på sociala medier återkommer referenserna till sportens smutsiga historia. Dopingmisstankarna ligger alltid och lurar. Hur kan någon vara så överlägsen utan otillåtna metoder, frågar sig många. Cyklingens historia av dopingskandaler gör att varje exceptionell prestation granskas kritiskt.

Till detta har en tredje ryttare nyligen blandat sig i diskussionen. Den blott nittonårige fransmannen Paul Seixas chockade cykelvärlden under Liège-Bastogne-Liège. I den avslutande klättringen producerade både han och Pogacar svindlande 9 watt per kilo under fyra minuter och lämnade resten av fältet långt bakom sig.

Prestationen fick fansen att gå i spinn. Om Seixas redan nu är så stark, kanske har cyklingen äntligen fått någon som kan utmana de två giganterna på allvar. Men att ligga i toppen och hålla ut under tre stenhårda veckor i Tour de France är enormt krävande och kräver erfarenhet som bara kommer med tiden. Seixas är knappast där än.

Den 4 juli startar årets Tour de France med ett tempolopp i Barcelona. Det är 113:e upplagan av loppet och första gången på 55 år som touren inleds med ett lagtempolopp. Loppet består av 21 etapper fördelade över 23 dagar med två vilodagar. Totalt 184 cyklister fördelade på 23 lag kommer att stå på startlinjen.

Bakom Pogacar står UAE Team Emirates, just nu cykelvärldens starkaste lag. Vingegaard kommer med högt självförtroende efter Giro-segern och kanske, möjligen, starkare ben än någonsin. Frågan är om han har bränt ut sig under de tre hårda veckorna i Italien eller om segern har gett honom den mentala styrkan som behövs för att äntligen bryta Pogacars dominans.

Årets Tour bjuder på en utmanande banprofil med sju flacka etapper, fyra kuperade etapper, åtta bergsetapper varav fem slutar på en bergstopp, samt två tempolopp. Cyklisterna kommer att ta sig igenom fem stora bergsområden: Pyrenéerna, Centralmassivet, Vogeserna, Jura och Alperna. Loppets högsta punkt blir det berömda Col du Galibier på 2 642 meters höjd.

Frågan alla ställer sig är om Vingegaard äntligen kan vända trenden och ta revansch på Pogacar, eller om slovenen fortsätter sin dominans och cementerar sin plats som generationens största cyklist.