Tjejerna bildade nybörjarlag i fotboll för 11-åringar

Rop, skratt och bollstudsar ljuder över Olovslunds bollplan i Bromma. Inte mindre än sex olika ungdomslag från föreningen BP tränar samtidigt på olika delar av den soldränkta 9-mannaplanen.

I det ena hörnet instruerar tränaren Nathalie Scharnke ett lag med flickor födda 2014 i en passningsövning. Det som gör de här tjejerna speciella är att de bara spelat fotboll i ett drygt år – trots att de fyller tolv år i år. I Stockholm är det väldigt ovanligt. Barn brukar snarare börja när de är fem eller sex år gamla, som knattarna som tränar ett par meter bort.

– Alltså först, bollen hatade mig. Den ville inte bete sig. Men nu känns det verkligen att det går bra. Och det är så kul, säger Hilma Markemo och skrattar.

Det är hon som har sett till både att laget existerar och att hennes mamma Nathalie är med som tränare. Allt började förra vintern när hon tröttnade på att stå i kö för att eventuellt få börja spela i ett lag i BP, som är den dominerande föreningen i området där de bor.

Hilma hade testat på fotboll när hon var betydligt yngre, men fastnade inte för det. När de allt oftare började spela fotboll på rasterna i skolan kom suget dock tillbaka, men nu hade inte de lag för tjejer i hennes ålder plats för fler.

– Och liksom, jag blev ganska irriterad. För jag kände verkligen att jag vill gå på fotboll. Så då tog jag en lapp med mig till skolan och skrev jag ner namnen på alla i min klass som också ville börja och deras föräldrars telefonnummer, berättar Hilma Markemo.

Lappen tog hon med sig hem och presenterade för mamma Nathalie, med en önskan om att hon skulle hjälpa till att kontakta alla vårdnadshavare och se till att starta laget. Och frågade om hon kunde ställa upp som tränare.

– Det fanns ju inte på kartan att säga nej, säger Nathalie Scharnke.

Från början fanns ändå ett visst motstånd från BP:s sida mot att starta upp ytterligare ett lag för flickor födda 2014. Trots att det fanns en grupp villiga spelare fick de höra att det här nog inte skulle funka.

– Det fanns en viss skepticism. Men till slut så var det en av sportcheferna som gick med på att hjälpa oss, säger Nathalie Scharnke.

Den tvekan som fanns från klubben förklarar sportchefen Anders Hermansson i BP med att det vid ett första föräldramöte inför en eventuell start inte dök upp så många.

– Och då blev jag lite så här: ”Nathalie, det var lite det här som jag befarade”. Vi tänkte att vi kommer försöka få ut de här tjejerna pö om pö till de få lag vi har i deras årskull.

I dag är han sportchef för de riktigt unga åldrarna i BP, 5–7 år, den så kallade knatteskolan. Det är då föreningen vanligtvis startar upp lag och även bygger relationer till föräldrarna som är helt nödvändiga för att verksamheten ska fungera. Utan deras ideella engagemang blir det inte några lag.

– Vi fick ligga på ett tag och garantera att vi var engagerade föräldrar som var villiga att dra igång det här. Men vi tackar honom också som stod på sig och lyckades driva igenom att vi fick starta det här och att han hjälpte oss. För det krävs ju ändå lite formalia runtomkring, säger Nathalie Scharnke.

I en vattenpaus på träningen på Olovslunds bollplan samlas spelarna bokstavligen i en hög. Elvira Barnekow kryper upp i Melanie Borgqvists knä och hittar ett litet skrapsår på smalbenet.

– Åh nej, det kommer blod! ropar någon medan resten fnissar och ojar sig medlidsamt.

När ett litet plåster levereras utbryter ett stort jubel.

Just sammanhållningen och kompisarna tycker de flesta är det absolut bästa med fotbollslaget. Majoriteten av tjejerna går i samma klass, men andra har anslutit till laget från den kö med barn födda 2014 som velat börja spela men inte hade fått en plats än.

– De går ju inte på vår skola, så vi hade ju typ aldrig blivit vänner om de inte börjat på fotbollen, säger Inez Hedberg.

Många i laget hade testat andra idrotter innan. En del håller fortfarande på med andra aktiviteter, men många har också redan hunnit sluta.

Peipei Weibull berättar att hon gick på simning och tyckte att det var roligt, men slutade för att hon saknade kompisar i gruppen. Tuva Häll var med om samma sak inom karate. Det senare är en aktivitet som även Emilia Jahns slutat med, men av en annan anledning.

– Det var inte riktigt min grej att stå till och sparka. Jag gillar att röra på mig och snacka, säger hon.

En del av dem har precis som Hilma Markemo spelat fotboll tidigare, slutat och ångrat sig igen utan att få en möjlighet att komma tillbaka. Alla är glada att de nu till slut fått chansen.

– Det är skönt med all gemenskap i laget. Om någon är ledsen så hjälper man den. Skadar någon sig så är alla jättesnälla, säger Melanie Borgqvist.

– Man är aldrig ensam, fyller Emma Olsson i.

Att de kom igång igen som, i stort sett, nybörjare vid elva års ålder har för det mesta mötts av positiva reaktioner. Utom från vissa håll.

– Killarna i vår klass har hållit på sedan de var yngre, och nu när vi också har börjat så säger de att vi är sämre än de. Men ingen tar åt sig. Vi är ju på träningarna för att lära oss, säger Melanie Borgqvist.

Att laget kommit till har fått positiva effekter även för andra. I ledarstaben har Nathalie Scharnke i dag sällskap av två andra föräldrar, men även av Nour Karpathakis Thalén som är storasyster till Bianca som spelar i laget.

Nour går i åttan och är inte med på träningen den här gången, men berättar på telefon att hade nyligen slutat spela fotboll själv när lillasysterns lag startade.

– Jag var på en av deras matcher och så blev jag sugen på att börja träna dem, för jag insåg att jag saknade fotbollen, säger hon.

Anledningen till att hon själv slutade var, som för många andra tjejer i samma ålder, att det kändes svårt att få ihop träningarna med skolan.

– Och sen så var det en tränare som gjorde att jag tappade motivationen ganska mycket, säger Nour Karpathakis Thalén.

Även om hon gärna skulle spela själv tycker hon att hon får mycket av det hon gillade med sporten genom att vara med som ledare, och rekommenderar det för andra som kanske lagt av.

– Det är kul att gå dit och träffa alla, och så får jag lära mig lite hur jag ska bestämma. Tjejerna är jättesnälla och jätteduktiga. Och de lyssnar verkligen på mig.

Nu tränar laget två gånger i veckan. Seriespelet är igång. I fjol gick det ”pissdåligt” och tjejerna i BP förlorade alla matcher stort. Men nu, när de fått träna och spela tillsammans i mer än ett år, har avståndet mellan dem och de övriga lagen suddats ut.

– Vi har verkligen utvecklats jättemycket, säger Hilma Markemo.

– Vi peppar alltid varandra. Om någon gör ett misstag säger vi att ”det är okej, det är inte ditt fel, det är hela lagets fel”. Så jobbar vi på det till nästa gång och då brukar det gå bättre.

För tränaren Nathalie Scharnke är det ett tydligt argument för att det aldrig får vara för sent för barn att få börja med en idrott. Hon har tidigare också varit tränare för sin sons lag i just den så kallade knatteåldern, och påpekar hur mycket enklare det är att lära ut sporten till något äldre barn.

– När de är så små som fem år blir det mer en förlängning av förskolan. De här tjejerna kan ta instruktioner, de lyssnar, de vill, säger hon.

– Nu har vi vunnit två matcher här under seriestarten. Inte för att det spelar så stor roll, men för deras självförtroende och att se att de verkligen börjar spela fotboll, det är fantastiskt.