Så blir böckerna en portal till palestiniernas öde

I skuggan av förstörelse: En litterär resa genom Gaza

Ibland dyker det upp bilder i sociala medier som visar Gaza före och efter de senaste krigshandlingarna. Jämförelserna är slående och skräckinjagande i sin omfattning. Men dessa bilder väcker också en grundläggande fråga: måste ett folk bevisa sin kulturella och akademiska nivå för att förtjäna omvärldens medkänsla?

Denna tanke genomsyrar Rachid Benzines nyutgivna bok ”Mannen som läste böcker” som nu finns tillgänglig i svensk översättning av Cecilia Franklin. På 112 sidor tar den marockanska författaren läsaren med på en resa genom ett Gaza som utsatts för krigshandlingar, men som ännu inte ligger i totala ruiner – en skildring som utspelar sig för ungefär ett decennium sedan.

Berättelsens nav är en ung fransk fotograf som vandrar genom Gazas gator. Han rör sig med en sinnlig blick, där vardagslivet fångas i livfulla beskrivningar: ”Röda tomater, färska gröna örter, gula citroner. Överallt dignar stånden av liv.” Samtidigt konfronteras han med redaktionens önskan om mer dramatiska bilder, vilket han dessvärre också finner: ”Sprängda fasader, uppsprättade som kadaver. Förvridna inälvor i betong hänger utmed husväggarna eller ligger utspridda på trottoarerna.”

Benzines prosa väver samman staden och människokroppen i ett närmast transhumanistiskt perspektiv, där husens förstörelse beskrivs med kroppsliga metaforer. Han skriver om ”hus reducerade till krossade bröstkorgar” – en stilistisk metod som låter läsaren förstå att stadens lidande och människans är ett och samma.

Bokens kärna är mötet med en äldre bokhandlare vid namn Nabil, som bjuder fotografen på te och delar sin livshistoria – en berättelse som i många avseenden speglar det palestinska folkets kollektiva öde. Nabil föddes 1948, samma år som staten Israel grundades och den palestinska fördrivningen inleddes. Med en kristen far och muslimsk mor representerar han en kulturell brygga som sökt sig från ett flyktingläger på Västbanken till ett annat i Gaza.

I skildringen av bokhandlaren finns dock problematiska inslag av exotisering. Nabil beskrivs som en ”kvarleva” som varit ett med platsen sedan ”tidernas begynnelse”. Intressant nog har översättaren Franklin tonat ner vissa av originalets mer överdådiga formuleringar för den svenska publiken. Där franskan talar om ”patina” och ”martyrkvarter” har svenskan blivit mer återhållsam.

Genom bokhandlarens egen berättelse får läsaren inblick i palestiniernas livsvillkor – från de ”fuktiga filtarna som tyngde kroppen som kättingar” i flyktinglägren, till sexdagarskriget som beskrivs som en apokalyps. Vi får även följa hans möte med kärleken under en repetition av Shakespeares ”Hamlet”. Dessa partier är bokens starkaste, där den personliga erfarenheten förmedlas med både kraft och nyans.

Bokhandlaren finner tröst och styrka i litteraturen, och citerar flitigt från tänkare som Primo Levi och Frantz Fanon. Men Benzines upprepade fascination för kontrasten mellan litteraturen och förstörelsen får ibland en nästan sentimentalt förenklad ton: ”En gammal bokhandlare som fortfarande håller fast vid sina böcker, som läser bland ruinerna.” Underförstått: är det inte märkligt att kulturen överlever mitt i förödelsen?

För den som vill fördjupa sig i palestinsk litteratur erbjuder den svenska bokmarknaden numera flera alternativ. Ghassan Kanafanis ”Tillbaka till Haifa” från förra året eller Somaya El Sousis nyligen utgivna diktsamling ”En flöjt av mörker” är två exempel. Även den palestinske poeten Mourid Barghouti, som citeras i Benzines bok, erbjuder en djupare insikt i den palestinska erfarenheten.

Benzines bok är kort men väcker viktiga frågor om hur vi betraktar människor i konfliktområden. Trots vissa problematiska aspekter i framställningen, lyckas den ändå förmedla en bild av hur litteraturen kan utgöra en livlina i de mest omänskliga situationer. Möjligen är det just detta som är bokens främsta kvalitet – påminnelsen om att kulturens kraft inte upphör ens när byggnaderna som huserar den reduceras till grus.