För första gången under SM-veckan anordnas ett tio kilometers lopp på landsväg, en tillställning där landets elit springer på exakt samma bana som tusentals vanliga motionärer. Bland deltagarna finns en av svensk friidrötts mest meriterande löpare genom tiderna – Liz Hjalmarsson, som i dag är 66 år gammal och fortfarande aktiv.

Det var 1975 som den då 15-åriga Hjalmarsson chockade friidrottssverige genom att ta hem guldet på 800 meter vid senior-SM. En bedrift som satte tonen för en lång och framgångsrik karriär inom svensk friidrott. I dag, ett halvsekel senare, minns hon knappt själv när hon senast tävlade.

”Jag hade ju tänkt att det var bra om det här hade varit lite hemligt”, säger hon med ett skratt, nyss hemkommen från en cykeltur. När hon försöker minnas sitt senaste lopp blir det tyst. ”Gudarna mig, det senaste loppet? Nej, det var så längesen så jag kommer inte ihåg. Så längesen är det.”

Under sin karriär samlade Hjalmarsson ihop totalt åtta SM-guld. Två av dessa kom i maraton, 1992 och 1993, vilket visar på hennes mångfacetterade talang och uthållighet inom sporten. Men åren har tagit ut sin rätt på kroppen, och i dag är det inte lika smärtfritt att sätta på sig löparskorna som det en gång var.

”Det är inte toppen för min del att springa på asfalt, jag har så dåliga leder. Det brukar börja kännas efter åtta kilometer, men jag tänker att då är det ju bara två kilometer kvar. Så på något sätt ska jag ta mig i mål”, förklarar hon.

Trots de fysiska utmaningarna finns fortfarande tävlingsinstinkten kvar. ”Den där känslan att ha på sig en nummerlapp, den är lite farlig. Så fort man får på sig den då ökar ju intensiteten också, men jag ska försöka hålla mig lugn”, säger Hjalmarsson.

Det senaste året har inneburit nya utmaningar för den tidigare mästaren. Förra påsken fick hon genomgå en ballongvidgning, en medicinsk procedur för att öppna trånga blodkärl. Ingreppet har satt sina spår, både fysiskt och mentalt.

”Jag trodde aldrig att det skulle hända, att jag skulle få igentäppta kärl. Då blir man lite rädd”, berättar hon. Erfarenheten har förändrat hennes förhållningssätt till träning och tävling. ”Jag började tänka mig för och ville inte pressa kroppen för hårt. Jag vill ju inte sluta på lasarettet, jag vill komma i mål.”

Trots hälsoproblemen och de fysiska begränsningarna har Hjalmarsson inga planer på att ta det för lugnt under SM-milen. Hon ska springa tillsammans med sin gamla vän och träningskompis Lena Bergström Falck, som hon har sprungit med vid flera tillfällen genom åren. De två har en lång gemensam historia inom sporten som sträcker sig tillbaka till 1970-talet.

Med ett skratt skickar Hjalmarsson en liten varning till sin kompis: ”Jag springer med min kompis Lena, jag tycker det ska bli jättekul. Men jag vet inte om vi kan hålla ihop om hon skulle få kramp i vaden. Det har jag inte tid med, då måste jag fortsätta.”

Det finns en speciell symbolik i att Hjalmarsson nu, 51 år efter sitt första SM-guld, startar SM-milen på Tingvallabron i Karlstad. Det var på Tingvalla IP som allt började 1975, och nu sluts på sätt och vis cirkeln när hon springer ut som en av de mest meriterade idrottarna under hela SM-veckan.

Evenemanget representerar också en ny riktning för SM-veckan, där gränsen mellan elit och motionär suddas ut. Att tusentals vanliga motionärer får möjlighet att dela bana med etablerade namn som Hjalmarsson skapar en unik folkfestsstämning och gör friidrotten mer tillgänglig för alla.

För Liz Hjalmarsson handlar loppet inte längre om rekord eller medaljer, utan om något mycket mer grundläggande – glädjen i att röra på sig, att få vara med och att komma i mål på egna ben. En inställning som visar på den sanna idrottsandan som följt henne genom hela livet.