Alex Schulman: Det är för jävligt att Destination Gotland håller på att förstöra ön

Biljettpriserna till och från Gotland har under de senaste åren stigit så kraftigt att såväl öns fasta befolkning som fastlandsbor i allt högre utsträckning tvingas avstå från resor. Samtidigt mottar rederiet Destination Gotland omkring 500 miljoner kronor årligen i statligt stöd för att upprätthålla trafiken. Den uppenbara frågan, som nu diskuteras från Visby hamn till Rosenbad, är om detta förhållande är skäligt – eller om stödet snarare har blivit en kugg i en prissättningsmodell som stänger ute vanliga resenärer.

Destination Gotland är i praktiken synonymt med Gotlandstrafiken. Rederiet, som ägs av Gotlandsbolaget, trafikerar sträckorna Visby–Nynäshamn och Visby–Oskarshamn och har under många år haft en dominerande ställning på linjen. Med en geografiskt isolerad region som uppbär särskilda statliga anslag för att säkerställa samhällsservice, har rederiet också ett uttalat samhällsansvar. Kritiken har därför varit hård när biljettpriserna under högsäsong har nått nivåer där en barnfamilj kan få betala flera tusen kronor för en enkel resa.

Bakom de stigande priserna ligger flera samverkande faktorer. Bränslekostnaderna har varit volatila och internationella sjöfartsregler, däribland EU:s utsläppshandelssystem, har inneburit nya avgifter för rederierna. Även löneökningar och underhåll av en åldrande flotta pressar marginalerna. Men de som vänder sig mot prisutvecklingen pekar på att rederiet trots detta är ett av de mest lönsamma i Norden, och att de 500 miljoner kronor som staten betalar ut i kompensation för att hålla nere priserna inte tycks ha den avsedda effekten.

För gotlänningarna är situationen långt ifrån ett akademiskt problem. Många öbor är beroende av att kunna ta sig till fastlandet för sjukvård, högre utbildning eller för att besöka släktingar. När priserna ökar kraftigt under perioder då arbetsmarknaden kräver närvaro på fastlandet, skapas ett reellt utanförskap. Handeln på ön, hotellnäringen och byggsektorn har samtidigt under en längre tid rapporterat om svårigheter att rekrytera personal, eftersom pendling till och från Gotland ses som alltför kostsamt.

Även turistnäringen, som är en avgörande motor i den gotländska ekonomin, har börjat känna av konsekvenserna. Medan charter- och flygresor till solresor ofta säljs till lägre priser än en passagerarresa med färjan, väljer allt fler fastlandsbor att lägga sina semestrar på andra destinationer. Detta påverkar i slutändan intäkterna för lokala företag, restauranger och kulturaktörer, samtidigt som Gotlands varumärke som ett tillgängligt resmål urholkas.

Politikerna har under våren flera gånger ställt frågor till infrastrukturministern om hur stödet används. Region Gotland har därutöver föreslagit att man bör införa ett tak för hur mycket biljettpriserna får höjas årligen, kopplat till konsumentprisindex. Rederiet å sin sida hävdar att man redan idag lägger ett betydande eget kapital på att modernisera fartyg och att de statliga bidragen snarare fungerar som ett skyddsnät för att säkra tillgänglighet året om, inte bara under högsäsong.

Marknaden för inrikes sjöfart i Sverige befinner sig just nu i en brytpunkt. Efter pandemiårens svängande passagerarvolymer har rederierna försökt återhämta sig genom dynamisk prissättning, där algoritmer justerar biljettpriser utifrån efterfrågan. För Destination Gotland har detta inneburit att de högsta priserna träffat just de tider då många vill resa – fredagar, söndagar och under sommarmånaderna. Denna modell, som är vanlig inom flygindustrin, har dock visat sig vara svår att förena med ett statligt samhällsuppdrag.

Jämförelser med andra regioner i landet skapar ytterligare perspektiv. Den som bor i Norrland får skattesubventionerade flygresor genom statliga upphandlingar, och även vissa färjelinjer i skärgården utanför Stockholm omfattas av subventionerade taxor. Skillnaden är att Gotlandstrafiken är ett nationellt intresse, då ön både är ett populärt resmål och en egen region med egna sjukhus och högskola.

Frågan om rimligheten i det statliga stödet handlar således inte enbart om kronor och ören. Den handlar om huruvida staten via Destination Gotland faktiskt lever upp till löftet om en fungerande grundläggande transportförsörjning för alla medborgare, oavsett var i Sverige de bor. Om biljettpriserna fortsätter att stiga i samma takt, samtidigt som det statliga stödet kvarstår, lär debatten om Gotlandslinjen inte bara fortsätta – den kommer att intensifieras.

Hittills har varken Trafikverket eller regeringen presenterat några tydliga åtgärder för att pressa priserna. Den utredning som tillsatts för att se över trafikavtalet väntas dock presentera sina slutsatser under nästa år. Frågan som många ställer sig är om utredningen vågar ta i det känsliga ämnet: att det statliga stödet i dagsläget snarare verkar finansiera rederiets marginaler än att sänka tröskeln för den enskilda resenären. Tills dess tvingas allt fler gotlänningar och fastlandsbor att göra en svår ekonomisk kalkyl inför varje resa – något som rimmar illa med ambitionen om ett tillgängligt och sammanhållet Sverige.