”Barn följer i första hand föräldrarna vid utvisning”

Migrationsverket klargör regler kring barnens utvisningar

Migrationspolitiken har återigen hamnat i blickfånget i den svenska samhällsdebatten. Anledningen är att flera medier rapporterat om fall där små barn och äldre tonåringar fått utvisningsbeslut, trots att deras familjer har uppehållstillstånd i Sverige. Ett uppmärksammat exempel gällde en åtta månader gammal bebis, vilket väckt starka reaktioner och frågor om hur svensk migrationspolitik tillämpas i praktiken.

För att bringa klarhet i situationen förtydligar Susanna Fonsell, enhetschef vid Migrationsverkets migrationsrättsenhet, de gällande reglerna. Hon betonar att små barn med utvisningsbeslut naturligtvis inte förväntas resa ensamma.

”Om ett barn får ett utvisningsbeslut, och vårdnadshavarna finns med i bilden, ska barnet såklart i första hand resa tillsammans med dem,” förklarar Fonsell.

Hon understryker även att i situationer där föräldrarna väljer att stanna kvar i Sverige och inte följer med sitt barn, måste Migrationsverket säkerställa att det finns ett ordnat mottagande i barnets hemland. Om ett sådant mottagande inte kan garanteras, kommer ingen utvisning att genomföras.

Beträffande de omdiskuterade tonårsutvisningarna betonar Fonsell att det rör sig om en ”begränsad grupp” och inte om alla barn till utländska föräldrar med uppehållstillstånd i Sverige. Hon förklarar att de flesta utländska barn som växer upp i Sverige med uppehållstillstånd vanligtvis hinner få antingen permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap innan de fyller 18 år.

”De personerna utvisas inte,” förtydligar Fonsell.

Enligt Migrationsverket är de som främst riskerar utvisning vid 18 års ålder ungdomar som anlänt till Sverige sent i tonåren och beviljats tillfälliga uppehållstillstånd. I dessa fall handlar det ofta om personer som inte har haft uppehållstillstånd i Sverige i mer än tre till fyra år.

Dock har det i media uppmärksammats fall där ungdomar som sägs ha vistats i Sverige sedan de var så unga som fyra eller nio år ändå fått utvisningsbeslut när de fyllt 18, trots att deras familjer får stanna kvar. På frågan om hur detta kan ske, svarar Fonsell att hon inte kan kommentera specifika fall eftersom det kan finnas många individuella omständigheter. Hon framhåller dock att sådana situationer är ovanliga.

På frågan om exakt hur många som berörs av tonårsutvisningarna kan Migrationsverket inte ge något precist svar. Myndigheten kan inte ens ange om det handlar om tiotals eller hundratals personer, utan nöjer sig med att beskriva det som en ”begränsad grupp”.

Fonsell påpekar också att utvisningsbeslut kan överklagas, vilket ger de berörda en möjlighet att få sin sak prövad på nytt. För de unga vuxna som har fått ett lagakraftvunnet beslut förväntas dock att de följer detta och återvänder till sitt ursprungsland.

Det finns också exempel på personer som följt utvisningsbeslut och senare kunnat återvända till Sverige genom andra vägar, exempelvis genom att ansöka om och beviljas studentvisum.

Debatten om migrations- och utvisningsbeslut speglar den bredare diskussionen om svensk migrationspolitik, där avvägningen mellan humanitära hänsyn och rättssäkerhet fortsätter att vara en central fråga. Medan Migrationsverket försöker förtydliga sina rutiner och regler, kvarstår många frågor om hur dessa beslut påverkar enskilda människors liv och familjer.