Beroendevård lockar missbrukare från hela landet – nu skrotas systemet

Systemförändring i Skånes missbruksvård väcker oro och hopp

Kullerstensgatorna i Helsingborg ligger nästan öde. Linus Nykvist stannar till och nickar mot en anonym port. Bakom dörren finns en av stadens privata mottagningar för missbrukarvård, en så kallad Laro-klinik.

– Där borta är en till, säger han.

I den skånska hamnstaden ligger klinikerna på gångavstånd från varandra – inhysta i korsvirkeshus och sekelskiftesbyggnader, mitt bland butiker och kaféer. Linus Nykvist var inskriven på en av dem i tio år efter ett långvarigt tablettmissbruk. Det räddade hans liv.

Men känslorna är blandade.

– Varje gång man gick in genom deras dörr sa det ”ka-ching”. Man var deras kassako, berättar han.

Som enda region i Sverige införde Region Skåne 2014 fritt vårdval och fri etableringsrätt inom den så kallade Laro-vården – läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Tanken var att korta köerna och minska dödligheten bland missbrukare.

Systemet ledde dock till att antalet privata kliniker växte kraftigt, särskilt i Helsingborg. Snart kom larmen: kostnaderna skenade, narkotikaklassade läkemedel såldes vidare på gatan och patienter reste till Skåne från hela landet. Fenomenet fick ett eget namn: Laro-turism.

– Som borgerlig politiker är jag i grunden positiv till kundvalsmodeller. Men inte när det handlar om människor i missbruk, säger Christian Orsing (M), kommunstyrelseordförande i Helsingborg, som tidigt kritiserade systemet.

Enligt Orsing har modellen lett till överetablering och otrygghet i staden.

– Vi har haft en positiv utveckling i trygghetsarbetet i Helsingborg. Men det är alldeles för mycket narkotikabruk och narkotikahandel i stadsrummet – och det är på grund av Laro, säger han.

Efter en mediagranskning 2024 inledde Region Skåne en egen utredning. Nu görs systemet om i grunden. Från den 1 maj försvinner den fria etableringsrätten. De flesta Laro-mottagningarna blir offentliga och i Helsingborg stängs de privata klinikerna helt.

Linus Nykvist fortsätter genom staden och pekar mot Sundstorget där några män sitter i solen – en av stadens samlingsplatser för Laro-patienter. En man med härjat ansikte och gles tandrad skakar på huvudet när Linus nämner förändringarna.

– Orkar inte, svarar han kort.

Helsingborgs strategiska läge, med hamnen och närheten till kontinenten, har historiskt gjort staden till en inkörsport för narkotika. Men även vårdsystemet har förändrat stadens situation. Över 30 procent av de inskrivna i Laro-vården kommer från andra län.

– Helsingborg har blivit blandmissbrukarnas stad. Och allt kommer in den här vägen, säger Linus Nykvist, som känner oro för de hundratals patienter i Helsingborg som nu ska flyttas till offentlig vård.

– Hur tusan ska de få plats med alla? Jag tror det finns risk för att folk trillar tillbaka i missbruk.

För Linus Nykvists del började problemen med ryggbesvär i 25-årsåldern. Nio operationer och ständig smärta ledde till självmedicinering – och till slut ett missbruk.

– Jag tror jag har testat alla morfinpreparat som finns. Du blir beroende väldigt, väldigt fort, säger han.

Anna Mannfalk (M), regionråd och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Skåne, förstår oron inför omställningen.

– Jag kan inte garantera att övergången sker helt smärtfritt, men vi har gjort allt vi kan för att ingen ska mötas av en stängd dörr, säger hon.

Regionen vill ha bättre kontroll och en mer sammanhållen beroendevård. Ett centralt problem med det tidigare systemet har varit att privata kliniker fick betalt per besök.

– Vi har haft ett system som gynnade täta besök snarare än att se till patientens hela livssituation. Nu vill vi lägga mer fokus på rehabilitering och ta ett större helhetsansvar, säger Anna Mannfalk.

En viktig del i förändringen är att satsa mer på depåläkemedel – sprutor som frisätter medicin under längre tid.

– Man ska kunna leva sitt liv utan att behöva gå till kliniken varje dag. Det minskar också risken för att medicin säljs vidare, förklarar hon.

Laro-vården ersätter droger med läkemedel som i sig är beroendeframkallande. Blandmissbruk är vanligt, och det har återkommande rapporterats om att medicin smugglas ut från mottagningarna.

– Det är jättevanligt. Jag har själv köpt medicin som folk har gömt under tungan, berättar en kvinna som DN träffar bakom Systembolaget.

På Hela Människans kafé i stadsdelen Söder dricker Johan Hedlund kaffe efter morgonens besök på Laro-kliniken. Han har varit patient i över tjugo år och till skillnad från politikernas vision om färre besök går han dit varje dag för att medicineras under övervakning.

– Jag har bett om det själv. Jag har varit i en svacka och vill inte ha för mycket medicin hemma. Det är mitt sätt att ta ansvar, säger han och beskriver behandlingen som en ”kemisk fotboja”.

– Många patienter är unga och borde inte ha med det här att göra. Det finns andra behandlingar för dem. Laro är sista utvägen.

Johan Hedlund har redan skrivit in sig på en av regionens nya mottagningar och är positiv till systemförändringen. Det är däremot inte Mette Niltorp, verksamhetschef för Laro Kärnan, en av de största privata klinikerna som nu försvinner från Helsingborg. Hon vänder sig mot bilden av ett misslyckat system och menar i ett mejl till DN att det tidigare vårdvalet säkrat patienternas valfrihet och tillgång till vård. Hon varnar för att det nya systemet riskerar att drabba patienterna när långvariga vårdkontakter bryts.

Från den 1 maj finns tre mottagningar kvar i Helsingborg – alla drivna av Region Skåne. Christian Orsing (M) ser detta som ett steg i rätt riktning.

– Det är fortfarande för många, men bättre eftersom Region Skåne jobbar systematiskt och har en låg toleranströskel för blandmissbruk. Samtidigt kommer det fortfarande att finnas privata aktörer i andra skånska kommuner.

Laro-patienter kommer även med det nya systemet att ha möjlighet att fritt välja mellan olika vårdgivare, både offentliga och upphandlade privata alternativ, oavsett var i Skåne de ligger. Orsing befarar att problemen kan komma att fortsätta.

Han betonar att Laro-vården kan rädda liv, men är kritisk till att behandlingen ses som livslång.

– I Sverige är vi för slapphänta när det gäller utslussning. I stället tar man in människor i 20-årsåldern i livsvarig narkotikabehandling med tunga droger. Jag tycker inte det är etiskt.

För Linus Nykvist blev behandlingen inte livsvarig. I sommar är det två år sedan han slutade med Laro. Det var hans eget beslut. Men kampen är inte över. Efter en diskbråcksoperation sitter han i rullstol och tar smärtstillande igen.

– Jag är beroende, absolut. Men jag överdoserar inte. Då står jag där till slut och har ingenting kvar.