Citymördaren dömdes 1979 – vårdas fortfarande på grund av återfallsrisk

Den marockanske invandraren som blev ”Citymördaren”

I maj 1979 föll domen i ett av Stockholms mest uppmärksammade brottmål. En 25-årig man från norra Marocko dömdes till livstids fängelse och utvisning för en rad allvarliga brott – mord, mordförsök, grovt rån, misshandel och otuktigt beteende. Allmänheten andades ut efter en period då Stockholm levt i skräck för mannen som i medierna kallades ”Citymördaren”.

Den unge mannen hade kommit till Sverige som 19-åring och gradvis utvecklat ett allt våldsammare beteende. Vad som började som mindre förseelser – stölder och skadegörelse – eskalerade till slumpmässiga attacker mot kvinnor på öppen gata. Våldet blev allt råare och kulminerade i två mord: 1977 knivhögg han en 48-årig kvinna till döds, och året därpå dödade han en 83-årig kvinna som var på väg till sitt arbete som städerska.

Jan Guillou, som skrev ett numera klassiskt reportage om fallet i tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1979, såg händelserna som symptomatiska för en ny situation i Sverige. ”Jag tyckte storyn var heltäckande för en ny situation i Sverige,” säger Guillou.

En teori som framfördes vid tiden var att mannen inte klarade omställningen från en traditionell islamisk kultur till 1970-talets liberala svenska samhälle. ”Det fanns en väldig ironi i att den här mannen kommer från en by i Atlasbergen i Marocko och möter en våg av porr som i hans hemland skulle ha varit både otänkbar och kriminell,” förklarar Guillou med hänvisning till den sexliberala våg som präglade Sverige under perioden.

Mannen var fysiskt liten – vägde inte ens 50 kilo – och ovan vid alkohol, men började dricka i sin ensamhet i Sverige. Han greps för fylleri, som då fortfarande var kriminaliserat. ”I något slags galen desperation börjar han misshandla kvinnor. Det gick alldeles utmärkt. Men sedan började han ge sig på bilar. Då åkte han omedelbart fast,” berättar Guillou, som påpekar den anmärkningsvärda kontrasten mellan allmänhetens föreställning om gärningsmannen och verkligheten.

”Citymördaren var ett slagkraftigt alias. Det fick folk att tänka sig någon som såg ut som Christer Pettersson. I själva verket var han mycket späd. Han såg parodiskt ofarlig ut,” säger Guillou.

Något som särskilt uppmärksammas är att mannen dömdes till fängelse, inte vård, trots uppenbara psykiska problem. Detta stod i kontrast till den tidens normala hantering av mordfall, där en majoritet av gärningsmännen bedömdes som sinnessjuka och fick vård. ”Sedan dess har det skett ett remarkabelt tillfrisknande i vår mördarstam. I dag är mördarna nästan aldrig sinnessjuka,” kommenterar Guillou ironiskt.

Enligt Guillou, som bevakade rättegången och även träffade mannen personligen, var det uppenbart att han var allvarligt psykiskt sjuk. ”Han var svår att kommunicera med eftersom han inte förstod enkla frågor. Han förstod inte ens vad det handlade om när domen uttalades i rätten. Han frågade om han fick gå hem då.”

I polisförhören, som Guillou återgav i sitt reportage, framträdde bilden av en man med ett robotlikt sätt att svara. När en polis frågade varför han angrep och dödade den äldre kvinnan 1978, svarade han: ”Du frågar mej varför. Jag säger att jag har huggit henne. Punkt och slut. Jag fick en impuls att göra det och det gjorde jag.” Han uppgav också att kvinnor behandlade honom illa, men kunde inte förklara hur, och medgav att han inte umgåtts med kvinnor i Sverige.

Först 2003, efter 24 år i fängelse, beslutade regeringen att omvandla mannens straff till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Utvisningsbeslutet hävdes också. Tio år senare, 2013, beslutade Förvaltningsrätten att han skulle få öppen rättspsykiatrisk vård, vilket innebar att han inte behövde vara intagen på en institution. Risken för återfall i brott bedömdes dock fortfarande som ”överhängande”.

Nyligen meddelade Förvaltningsrätten att vården inte kan avslutas. Enligt en chefsöverläkare lider den nu 72-årige mannen fortfarande av en allvarlig psykisk störning, saknar sjukdomsinsikt och förmåga att bearbeta sin brottslighet. Utan fortsatt medicinering befaras ”katastrofala följder”.

Mannen bor idag på ett behandlingshem där han får regelbunden medicinering och har själv uppgett att han trivs och att allt går bra. Jan Guillou är dock kritisk till hanteringen av fallet genom åren: ”Han borde ha fått vård direkt och behandlats som den galning han är.” Guillou betraktar det som ”en form av justitiemord”.