Maria Gunther: Gräsanden utsattes för nekrofili – och blev världsberömd

Det började med ett brak – och slutade med ett unikt vetenskapligt fynd

Det finns ögonblick som kan ändra riktning på hela ens liv och karriär. För Kees Moeliker, intendent vid Naturhistoriska museet i Rotterdam, var det ett sådant ögonblick när han hörde ett ovanligt högt brak från museets glasvägg.

Moeliker var van vid ljudet av fåglar som flög in i den nybyggda flygelns glasväggar. Han hade utvecklat förmågan att urskilja olika arter bara genom att höra ljudet när de krockade med rutan. Men denna gång var braket annorlunda – högre och mer distinkt än vanligt.

När han undersökte saken närmare upptäckte han två gräsänder utanför fönstret, båda hanar. En var död efter kollisionen, den andra levande. Vad som sedan utspelades hade ingen av hans biologilärare någonsin förberett honom för: den levande hanen började para sig med den döda. Efter att ha dokumenterat händelsen i 75 minuter tröttnade Moeliker, avbröt akten och hämtade den döda fågeln för museets samlingar.

Denna udda observation ledde till en vetenskaplig artikel med titeln ”Det första fallet av homosexuell nekrofili hos gräsand”, som gav Moeliker IgNobelpriset i biologi år 2001. Den 5 juni uppmärksammas numera som ”Dead Duck Day” till minne av händelsen.

I april i år, 31 år efter sin död, fick den uppstoppade anden vara med på scen när IgNobelprisets Europaturné besökte Lunds universitet. Att turnén kom just till Lund är ingen slump – lundaforskare har hittills vunnit hela fem IgNobelpris, fler än något annat lärosäte i Sverige.

”Det kan vara fler än något annat lärosäte i Europa, och möjligen i hela världen,” påpekade universitetets rektor Erik Renström under evenemanget. Inte ens prisets instiftare Marc Abrahams kunde bekräfta om något annat universitet hade fler pristagare.

Lundaforskares framgångar i IgNobel är imponerande: biologi och astronomi 2013 för upptäckten att dyngbaggar navigerar med hjälp av vintergatan, fysik 2016 för studier om varför vita hästar är mer skyddade mot hästbromsar, antropologi 2018 för observationen att schimpanser och människor på zoo härmar varandra lika mycket, akustik 2020 för experiment där en alligator fick böla i helium, samt biologi 2021 för kartläggning av tamkatters läten.

Marc Abrahams, prisets grundare, förklarar filosofin bakom IgNobel: ”Vi samlar på saker och människor som är så överraskande att de får folk att skratta och sedan tänka. Om vi väljer väl kommer vinnarna av varje pris att få vem som helst var som helst i världen, oavsett bakgrund, att börja skratta, och en vecka senare tänker de fortfarande på det. De vill berätta om det för sina vänner. Det är det priset handlar om.”

Priserna ger forskare anseende och uppmärksamhet långt utanför deras specialområden. Ett utmärkt exempel är psykologipriset från 2000 som gick till David Dunning och Justin Kruger för deras studie om hur okunniga personer tenderar att överskatta sin kompetens medan kunniga underskattar sig själva. Tack vare priset blev den så kallade Dunning-Kruger-effekten ett välkänt begrepp över hela världen.

Under IgNobelprisföreställningen i Lund kunde publiken uppleva den speciella atmosfär som omger dessa prisutdelningar, inklusive traditionen att kasta pappersflygplan mot scenen. Bland de medverkande fanns både prisinstiftare Abrahams, tidigare pristagare som Eric Warrant – som fick priset 2013 för forskning om dyngbaggars stjärnnavigation – och representanter från Sveriges unga akademi, som var medarrangörer.

När Kees Moeliker själv reflekterar över sin ovanliga forskningsbana säger han: ”Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, med rätt inställning. Och jag gjorde vad mina lärare hade sagt åt mig att göra: När du ser något du inte känner till: observera och ta anteckningar.”

Hans råd kan vara värdefulla för alla forskare som strävar efter vetenskaplig framgång – eller kanske till och med ett IgNobelpris. Det handlar om att vara uppmärksam på det oväntade och dokumentera noggrant, även när det man observerar verkar absurt eller långt utanför det etablerade.

IgNobelpriset fortsätter att vara en fascinerande del av den vetenskapliga världen, där det till synes triviala och bisarra kan leda till värdefulla insikter. Genom att hylla forskning som först får oss att skratta och sedan tänka, påminner priset oss om vetenskapens kreativa och oförutsägbara natur.