Det var i slutet av maj 2005 som 60-talet Tor Öberg och hans särbo Gerd Wiklund föll offer för ett brutal attack i ladugården på Tors gård i Brattås utanför Härnösand. Paret hittades döda den 2 juni, men polisen har bedömt att dådet skedde redan den 31 maj. Båda hade utsatts för kraftigt våld, bland annat flera slag mot huvudet med ett yxliknande föremål.
Mordet kom att bli ett av Sveriges mest uppmärksammade cold case-fall. Under nästan två decennier säkrades flera tekniska spår, däribland dna som misstänktes härröra från gärningsmannen. Hundratals personer topsades i utredningen, och polisen prövade en rad teorier – från rånmord till en affärsuppgörelse som gått fel. Men motivet förblev okänt och fallet stod olöst.
Vändningen kom när ny lagstiftning gjorde det möjligt för polisen att använda dna-baserad släktforskning i brottsutredningar. Metoden, som tidigare främst använts inom genealogi, innebär att dna-data från brottsplatsen jämförs med släktforskningsdatabaser. Genom att bearbeta träfflistor med traditionell släktforskning uppemot fem generationer tillbaka kunde utredarna successivt ringa in en begränsad krets personer. I fjol nådde man fram till en då 44-årig man, som senare topsades och matchade det dna som säkrats på brottsplatsen.
I våras väckte kammaråklagare Hanna Flordal åtal mot mannen, nu 45 år, för två fall av mord. Den centrala bevisningen var just dna-spår som hittats på Gerd Wiklunds nylonstrumpa och i hennes handväska. Åklagaren yrkade på livstids fängelse.
Mannens försvar invände att dna-spåren väl knyter honom till brottsplatsen, men inte till själva gärningen. Även externa experter hade varnat för att bevisningen kanske inte skulle räcka för en fällande morddom. Den kritiken fick genomslag i rätten.
Ångermanlands tingsrätt valde att döma mannen för medhjälp till mord i stället för mord. Enligt domstolen finns det inte någon annan rimlig förklaring till att mannens dna återfunnits på offret än att han varit delaktig i dådet. Rättens ordförande, rådmannen Anita Enocksson, konstaterade i ett uttalande att den samlade bevisningen gör att det inte går att bortse från hans inblandning.
Däremot anser tingsrätten att det inte är klarlagt om det fanns fler gärningspersoner – eller exakt vilken roll den åtalade mannen i så fall spelade. Den osäkerheten var avgörande för rubriceringen. Straffet blev 14 års fängelse, vilket är det strängaste som var möjligt med den lagstiftning som gällde vid tiden för dådet 2005. Hade mordet begåtts i dag hade straffskalan sett annorlunda ut.
Mannen har genom hela utredningen nekat till brott, men medgett att han befunnit sig på brottsplatsen. Hans version av händelseförloppet är att han hörde skrik, såg två män lämna gården och därefter fann den mördade kvinnan. Han uppger att han i panik drog in henne i ladugården och sedan sprang därifrån. Han kontaktade aldrig polisen, av rädsla för att själv bli misstänkt.
Tingsrätten är dock kritisk till trovärdigheten i mannens berättelse. Domstolen pekar på att han lämnat knapphändiga uppgifter och att vissa delar ändrats efter att han fått ta del av utredningsmaterial i förhör. Rätten ifrågasätter särskilt om han verkligen kunnat se vad som hände på gården och om han kunnat höra kvinnans skrik från den position han uppger sig ha befunnit sig på.
Vid tiden för mordet var mannen 24 år gammal och bosatt i närområdet. Han fanns inte i polisens register och hade ingen känd koppling till paret. Motivfrågan är fortfarande olöst, och domstolen har inte kunnat fastställa varför offren valdes ut eller vad som föranledde attacken.
Domen öppnar för en rättslig prövning i hovrätten, där både åklagare och försvar kan komma att överklaga. Fallet har väckt stor uppmärksamhet inte minst för att det är ett av de första i Sverige där dna-baserad släktforskning lett fram till en misstänkt i ett ouppklarat mord. Metoden har beskrivits som ett genombrott inom kriminaltekniken, men väcker samtidigt frågor om integritet och proportionalitet – frågor som nu aktualiseras på nytt i ljuset av denna dom.
