Experter: Så pratar du med barnen efter överfallsvåldtäkten

Förra veckan överfölls ett barn intill en skola i Viksjö i Järfälla kommun. På fredagen häktades en man misstänkt för grov våldtäkt mot barn. Händelsen har väckt stark oro bland föräldrar i området, och många ställer sig nu frågan hur man pratar med sina barn om det som inträffat.

Järfälla ligger nordväst om Stockholm och Viksjö är en av kommunens större bostadsområden. Efter överfallet har polisen varit på plats och kommunen har gått ut med information till vårdnadshavare.

Psykologen Hanna Thermaenius på Rädda barnen och psykoterapeuten Björn Tingberg vid Ericastiftelsen, en specialistmottagning för barn och unga, menar att första steget är att föräldrar först hanterar sin egen oro. Annars finns risk att den förs vidare till barnen.

– I perioder har föräldrar stressat upp barnen och sagt att det exempelvis kan komma vita skåpbilar, eller pratat om andra rykten. Det är viktigt att ta hand om sin egen oro och prata med andra vuxna först, eftersom man kan stressa upp barnen, säger Hanna Thermaenius.

Björn Tingberg råder föräldrar att prata med barnet tillsammans om det är möjligt.

– Det finns en risk att man ökar barnets oro eftersom man blir påverkad själv, kanske framför allt av sexuella övergrepp. Man kanske inte ska ha samtalet ensam med barnet om man är väldigt påverkad, säger han.

Nästa steg är att ta reda på vad barnet faktiskt vet. Thermaenius rekommenderar att börja med att fråga vad barnet har hört och tänker. För yngre barn som inte känner till händelsen kan samtalet ibland stanna där.

– Man kan börja med att kolla av: ”Har ni pratat om det som hände i Järfälla?”

Hon betonar att vuxna inte ska gå in på detaljer.

– Barn ska veta att vuxna vill och kan prata om det. Lyft ämnet, men berätta inte för mycket om vad som hänt innan barnet frågar. Gå inte in och överberätta, det kan skapa oro hos barnen och fantasier.

Många vuxna känner instinktivt att de inte vill prata med barn om sexuella övergrepp. Thermaenius berättar om ett föräldramöte i en Stockholmsförort där föräldrarna inte ville skrämma barnen. Skolan låg dock precis vid en motorväg.

– Då frågade jag hur de tänker kring att det kan finnas fartdårar eller rattfyllerister på vägen? Vill ni inte skrämma era barn med det heller? Den liknelsen blev hjälpsam. Vi behöver prata med barnen om att ibland kan vuxna eller andra människor göra saker som inte är bra, säger hon.

Som förälder kan man lära sitt barn att inte följa med okända personer. Men man ska inte lägga ansvaret på barnet, påpekar Björn Tingberg.

– Man ska inte försöka få sitt barn att tro att barnet kan hindra det genom att exempelvis lära sig kampsport eller tänka att de ska gå runt med kniv, säger han.

I stället är det centralt att lära barnet att berätta för en vuxen om något känns obekvämt.

– Är de med om någonting som känns obekvämt: att någon rör vid deras privata delar eller visar sina egna privata delar – det ska man uppmana barnen att berätta, säger han.

I Järfälla har föräldrar till låg- och mellanstadieelever uppmanats av kommunen att följa sina barn till och från skolan under dagarna efter överfallet. Enligt Thermaenius och Tingberg kan det vara en tillfällig lösning för att öka tryggheten, men på sikt riskerar sådana åtgärder att begränsa barnens vardag. Det kan också ge en falsk trygghet, eftersom de flesta övergrepp mot barn begås av någon i deras närhet.

– Svaret är egentligen inte att sluta gå hem från skolan själv, säger Tingberg.

I samtalen med barnet gäller det att hitta en balans mellan att inte skapa onödig oro och att inte ljuga. Om ett barn frågar ”kan det hända mig?” ska föräldern vara ärlig.

– Då kan man inte ljuga och säga att det aldrig kommer kunna hända dig. Man får säga att det är väldigt ovanligt att sådana här saker händer och att ”jag tror inte att det kommer att hända dig”, säger Thermaenius.

Huvudbudskapet till barnen är hela tiden detsamma: om någon gör något som inte känns okej ska barnet vända sig till en vuxen så snart som möjligt.

För de yngsta barnen handlar det främst om att tidigt börja prata om kroppen, privata områden och kroppsgränser. Lär barnet att det alltid är bra att berätta för en vuxen om något känns fel. Lyssna när barnet berättar, bekräfta och säg att det är bra att barnet berättar.

För yngre skolbarn kan man börja sätta ord på att det finns personer som kan göra saker mot barns kroppar som inte är okej. Berätta att om någon vill göra något mot barnets kropp som barnet inte förstår, känner sig hotad eller inte får prata om – då får barnet ändå säga det.

Använd inte ord som våldtäkt och gå inte in på detaljer. Rädda barnens material ”Stopp! Min kropp!” kan vara ett stöd.

För äldre barn som själva följer nyheterna kan samtalet börja med frågor som ”Har du hört något om det som hänt?” och ”Vad tänker du?” Rykten kan ha spridits mellan barn, och de kan ha skrämt upp varandra. Då är det viktigt att en vuxen lyssnar och korrigerar när det behövs. Om samtalet känns överväldigande går det att säga: ”Jag måste tänka lite på hur vi ska göra det tryggt för dig om du är orolig för det här.”