Det senaste decenniet har digitala vårdtjänster revolutionerat den svenska sjukvården. Privata vårdgivare erbjuder snabba läkarbesök via mobilen, ofta inom minuter. Men frågan som väcker debatt är om dessa bolag samtidigt dränerar den övriga vården på kritiska resurser.

Svaret är mer nyanserat än vad den politiska debatten ofta ger sken av. Även om verksamheten drivs av privata aktörer finansieras den till största delen av skattepengar. Patienterna betalar en mindre avgift vid varje digitalt besök, medan resten bekostas av hemregionen.

För att bedöma om vårdapparna utgör en kostnadsbesparing eller belastning måste man beakta två faktorer. Dels är priset för ett digitalt besök väsentligt lägre än ett fysiskt besök på vårdcentralen. Dels är det avgörande om appbesöket faktiskt ersätter ett fysiskt besök som annars hade ägt rum, eller om det utgör ett extra besök som personen aldrig hade gjort utan appen, exempelvis för mindre besvär som myggbett eller förkylningar.

Kry lanserade sin tjänst 2015 och är i dag marknadsledande. De första åren präglades av omfattande lönsamhet, vilket förklaras av ett ersättningssystem ursprungligen utformat för en helt annan typ av vård. När patienter söker vård utanför sin hemregion måste denna betala enligt en gemensam prislista som fastställts innan nätläkarna existerade. Kry och Min Doktor etablerade samarbeten med fysiska vårdcentraler i Region Jönköping, vilket möjliggjorde fakturering av digitala besök till hela landet till en utomlänstaxa på omkring 2 000 kronor per besök.

Detta ersättningssystem skiljer sig fundamentalt från hur vanliga vårdcentraler kompenseras. Traditionella vårdcentraler erhåller huvudsakligen ersättning genom kapitering, en fast summa per listad patient baserad på patienternas förväntade vårdbehov. Tanken är att uppmuntra återhållsamhet med onödiga besök. För nätläkarbolagen finns däremot inget tak för hur många besök de kan fakturera per patient, vilket skapar incitament för hög volym snarare än återhållsamt resursutnyttjande.

Ersättningsnivåerna har dock sjunkit markant över tid. År 2017 låg taxan på 650 kronor per digitalt läkarbesök. Från och med i år gäller 435 kronor för en digital läkarkontakt, 405 kronor för kontakt med psykolog eller kurator och 235 kronor för kontakt med sjuksköterska.

Ett fysiskt besök på vårdcentralen kostar betydligt mer, främst på grund av lokaler, utrustning och mer omfattande personalstöd. Exakt kostnad är svår att fastställa eftersom vårdcentraler inte arbetar med styckpris, men Region Östergötland anger den verkliga kostnaden för ett läkarbesök till runt 3 100 kronor. Uppskattningar varierar generellt mellan 1 500 och 3 500 kronor beroende på patientmöte och ärendets komplexitet.

Om ett digitalt besök fullständigt ersätter ett sådant fysiskt besök innebär det en stor besparing. Men verkligheten är mer komplex.

Studier av digital vård i Sverige visar att tjänsterna delvis ersätter fysisk vård, men att den totala vårdkonsumtionen samtidigt ökar. Detta ligger i linje med forskning internationellt och överensstämmer med nationalekonomisk teori. När trösklar för vårdkontakt sänks genom att eliminera väntetider, resor och ledighet från arbetet, ökar efterfrågan naturligt.

Fenomenet påminner om inducerad efterfrågan inom trafikplanering, där utbyggnad av motorvägar kortsiktigt minskar köer men långsiktigt lockar fler bilresor. Liknande mekanismer kan finnas i vården när tillgängligheten förbättras.

Forskare använder begreppet substitutionsgrad för att beskriva hur stor andel av digitala besök som faktiskt ersätter ett annars fysiskt genomfört besök. En svensk studie publicerad i The Economic Journal uppskattade substitutionsgraden bland unga vuxna i Stockholm och Västra Götaland till cirka 45 procent. Knappt hälften av de digitala besöken ersatte alltså ett fysiskt besök, medan resten utgjorde ny vårdkonsumtion. Detta innebär inte nödvändigtvis att alla nya vårdtillfällen är onödiga, men sannolikt inkluderas många enklare besvär som hade läkt av sig själva.

En annan studie fann att trots att digitala besök var billigare, åts besparingen till stor del upp av fler uppföljande kontakter, främst fysiska återbesök i primärvården och akutbesök. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys kom 2022 fram till att digital vård både ersätter och skapar ny vårdkonsumtion, men att nettoeffekten blev ökade kostnader för regionerna.

Faktureringen från appbolagen har i flera fall ifrågasatts. När digitala besök för Stockholmspatienter granskades förra året bedömdes omkring 60 procent sakna grund för ersättning. I januari 2026 kom Region Stockholm och Kry överens om att Kry ska återbetala 18 miljoner kronor.

De totala kostnaderna för digital vård har ökat kraftigt sedan 2015. Under 2025 fakturerades cirka 1,1 miljarder kronor via Region Sörmland, där nästan alla större nätläkarbolag är knutna. Utslaget per invånare blir det runt 100 kronor, vilket motsvarar strax under två procent av primärvårdens totala nettokostnad på omkring 6 100 kronor per invånare.

Ur helhetsperspektiv har digitala appar haft begränsad påverkan på primärvårdens kostnadsstruktur, men två procent har ändå betydelse när vården kämpar med resursbrist.

Personal utgör en annan kritisk resurs. Vårdapparna bemannas av läkare, sjukskötersker, psykologer och annan vårdpersonal som hade kunnat arbeta på vårdcentraler, akutmottagningar eller sjukhus. Om digitala besök huvudsakligen gäller enklare åkommor finns risk att arbetskraft flyttas från patienter med större behov till i grunden friska personer.

Primärvården brottas redan med hög personalomsättning och svårigheter att behålla allmänläkare, vilket försvårar kontinuitet i läkarkontakten som forskningen kopplar till bättre vårdresultat.

Användarmönstret väcker också frågor. Studier visar att unga, höginkomsttagare, friska och storstadsbor är överrepresenterade bland nätläkarnas patienter. Bara cirka två procent av användarna är över 70 år. Detta innebär risk för undanträngningseffekt där resurser flyttas från dem med störst behov till dem med lägst trösklar för att söka vård, vilket strider mot grundprincipen att den med störst behov ska prioriteras.

De vanligaste patienterna är åldersmässigt barn i förskoleåldern och unga vuxna, särskilt kvinnor. Detta är ett spegelvänt mönster jämfört med fysiska vårdcentraler där äldre och kroniskt sjuka utgör de tyngsta patientgrupperna.

Att många unga kvinnor söker vård via app verkar delvis hänga samman med sökning för övervikt. Tidigare dominerades nätläkarbesöken av luftvägsinfektioner bland barn, men på senare tid är fetma bland unga vuxna den enskilt största diagnosen, en utveckling driven av nya läkemedel som Ozempic.

Inom läkarkåren finns principiell kritik att digitala möten förhindrar fysiska undersökningar av patienten, vilket kan leda till osäkrare bedömningar. Nätläkarbolagen har också genom åren anklagats för för liberal antibiotikaförskrivning, men forskning pekar i motsatt riktning. En studie från Umeå universitet 2024 visade att 61 procent av infektionspatienterna fick antibiotika på fysisk vårdcentral jämfört med 26 procent hos nätläkare, vilket tyder på att nätläkarna följer förskrivningsrekommendationer väl.

Så dränerar vårdapparna den övriga vården på pengar? Inte i dramatisk mening. Apparna står för en bråkdel av primärvårdens kostnader och varje enskilt digitalt besök är billigare än ett fysiskt. Men de är inte heller kostnadsfria. De skapar nya besök som annars inte hade ägt rum, lockar bort vårdpersonal från andra delar av systemet och tenderar att gynna dem som redan har lättast tillgång till vård. Det styckprisbaserade ersättningssystemet har i flera år premierat kvantitet framför behov. Frågan är därför kanske inte om vårdapparna dränerar vården, utan snarare om de pengar och den personal som finns där används där behoven är störst.