Förre Natogeneralen: Fem svagheter i Sveriges försvar

Den 63-årige brittiske generalen Sir James Everard, som tidigare innehade den prestigefyllda posten som Natos biträdande överbefälhavare mellan 2017 och 2020, arbetar i dag som konsult efter sin pensionering från den brittiska armén. Nu riktar han ljuset mot Natos norra flank och Sveriges roll i försvarsalliansen – samtidigt som han pekar ut ett antal kritiska utvecklingsområden för att kunna möta det ryska hotet.

Everard är övertygad om att den norra flanken, där Sverige ingår sedan landets Natomedlemskap, har exceptionell potential. Han beskriver regionen som redan väl sammansvetsat och menar att området kommer att utvecklas till det starkaste gemensamma styrkeområdet inom hela försvarsalliansen. Men trots denna positiva grundsyn ser han flera områden där både Sverige och Nato måste skärpa försvaret.

Luftförsvaret toppar listan över prioriterade områden. Detta system måste kunna skydda både militära styrkor och civilbefolkningen, samt kritisk infrastruktur. Sverige har redan gjort flera investeringar på området, bland annat i de nya fregatterna som ska förses med luftvärnsrobotar. Men Everard påpekar att det i praktiken är omöjligt att stoppa alla luftangrepp i ett krigsscenarion liknande det Ryssland för mot Ukraina. Försvarsmakten kommer därför att tvingas göra svåra prioriteringar om vad som ska skyddas.

Som andra kritiska punkt lyfter Everard fram det som inom Nato kallas ”joint fires”, alltså gemensam eldgivning. Konceptet innebär en kombination av långräckviddiga attacker från flera olika vapensystem samtidigt. Det kan handla om en samordnad operation där kryssningsrobotar från stridsflyg, raketartilleri och ballistiska missiler från krigsfartyg verkar tillsammans. Tanken är att kunna slå mot fienden på djupet och därmed undvika ett utdraget närstridskrig, förklarar den förre generalen.

En grundläggande förutsättning för att denna typ av samordnade attacker ska fungera effektivt är avancerade spanings- och underrättelsesystem som kan identifiera målen. Detta kräver i sin tur satelliter i låg omloppsbana. Försvarsmakten fick visserligen tillgång till sin första satellit i början av maj, men det är USA som står för den absoluta majoriteten av Natos resurser i rymden. Här finns tydligt utrymme för de europeiska allierade att bygga upp egna kapaciteter.

Det tredje utvecklingsområdet enligt Everard är automatisering och obemannade system. Alliansen behöver drönare på marken, till havs och i luften, både för anfall och för att stoppa motståndarens inkommande attackdrönare. Ukrainas väpnade styrkor har kommit längst i denna utveckling, något som blev smärtsamt tydligt under den svenska storövningen Aurora 26.

När ukrainska drönaroperatörer deltog i övningen på Gotland rapporterade nyhetsbyrån AP att de stoppade övningen tre gånger efter att ha ”eliminerat” svenska trupper med lätthet. En av piloterna, som går under kodnamnet Tarik, sa till AP att de svenska trupperna hade varit döda om övningen varit på riktigt.

Carl-Johan Edström, generallöjtnant och chef för Försvarsstaben, menar dock att rapporteringen blåser upp händelsen i onödan. Han beskriver den som ett av flera hundra övningsmoment där en ukrainsk operatör uttalar sig utan att ha hela bilden. Edström betonar att övningars syfte är att öva svårt och misslyckas, för att sedan göra om momentet och lyckas. Han avfärdar diskussionen om att Sverige förlorade övningen som ”struntsnack” och hävdar att det var en lyckad övning.

Everards fjärde punkt handlar om vad han kallar ”konvergens”, det vill säga samtidiga multidomänoperationer där man slår mot flera mål samtidigt med all tillgänglig kraft. Inom militären arbetar armén i markdomänen, flyget i luftdomänen och flottan i sjödomänen. En multidomänoperation är när dessa arbetar tillsammans på ett koordinerat sätt. Ett exempel kan vara en cyberattack som släcker fiendens radar, vilket möjliggör för stridsflyg att bomba bort hinder för en framryckande pansartrupp.

Här konstaterar Everard att flera Natoallierade har en hemläxa att göra. De flesta nationer är skickliga på sjö, mark och luft, men har inte utvecklat tillräckliga förmågor inom cyber, elektromagnetisk krigföring och rymd för att kunna genomföra en fullständig multidomänkampanj.

Den femte kritiska punkten är logistik. Detta är särskilt relevant för Sverige, som utgör ett så kallat bakre område på Natos karta. Här ska soldater, ammunition, reservdelar och vapensystem kunna passera mot en eventuell front i Finland och Baltikum. Det behövs också omfattande lagerhållning och djup i förråden, betonar Everard. Om man ska genomföra multidomänstrid och använda långdistansvapen kommer man att behöva mycket kritisk ammunition, och detta måste byggas upp.

Han vill även se en mer utbyggd fortifikation, alltså fasta försvarssystem som kan hindra en framryckande fiende från öster. Det är här Everard anser att personminor är effektiva verktyg. Han pekar på att ukrainarna har varit framgångsrika i att stoppa ryska framryckningar och göra dem till lättare mål, och att de har använt hundratusentals minor för detta ändamål. Minor är visserligen ett känsligt ämne i många länder, men vi måste titta på det, argumenterar han.

Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har alla lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av personminor. Den finska armén utbildar nu sina soldater i att hantera vapnet. Sverige anslöt sig däremot till konventionen i slutet av 1990-talet, och en svensk soldat som hanterar personminor riskerar fyra års fängelse.

Everard menar att minorna är mycket effektiva och att det måste föras en debatt om dem. De politiska ledarna måste förstå nackdelarna med att inte ha tillgång till detta vapen, säger han. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard uppger att en utredning pågår om hur Sverige ska förhålla sig till Ottawakonventionen.

Frågan är särskilt komplicerad eftersom svenska soldater ska kunna försvara Finland, och Sverige leder Natostyrkan FLF Finland som baseras i Boden. Denna styrka ska kunna strida på finskt territorium, där det kommer att finnas personminor. Malmer Stenergard erkänner att Sverige behöver studera kompatibilitetsfrågan så att svenska styrkor kan verka effektivt i den miljön, men vill inte föregripa den pågående analysen.

Riksdagen har öppnat för en lånefinansierad satsning på 250 miljarder kronor till det militära försvaret. Överbefälhavaren vill använda pengarna till ledningsstöd, drönarkrigföring, djupa attacker med robotar som når upp till 200 mil in i Ryssland, förbättrat skydd, och ökad uthållighet med mer bränsle och ammunition i fler förråd. Målet är att Försvarsmakten i slutet av 2030-talet ska klara av att genomföra multidomäna operationer.