Sveriges försvar står inför enorma utmaningar när landet och Europa nu ska rusta upp sitt militära försvar. Tiden är knapp för att avskräcka ett alltmer aggressivt Ryssland, samtidigt som USA drar ner sin militära närvaro i Europa och flyttar trupper till andra delar av världen.

En central fråga i det svenska försvarsarbetet är hur man ska lära av Ukraina, där ny militär teknik och moderna stridsmetoder prövas under verkliga förhållanden varje dag. Men överföringen av dessa lärdomar till Sverige är allt annat än enkel, enligt högt uppsatta militära chefer.

Andreas Ziegenfeldt, som leder regemente P7 i Revingehed i Skåne, är tydlig med problembilden. Hans regemente ansvarar för att årligen skicka närmare 600 svenska soldater till Natos styrka i Lettland, en av alliansens viktigaste positioner i Baltikum.

”Det är inte möjligt att utveckla på det sätt som Ukraina gör – för vi är inte i krig. Och även om vi tycker att det är viktigt och bråttom så ska du få en ekonom eller jurist att inse detta. Det gör det svårare”, säger Ziegenfeldt.

Hans regemente har tidigare byggt ett eget kommunikationssystem på grund av brist på lämplig materiel, något som uppmärksammats i svensk press. I det arbetet tvingades Ziegenfeldt kämpa mot omfattande interna och administrativa hinder för att driva utvecklingen framåt.

Ziegenfeldt tvekar inte att vara tydlig i sin kritik av systemet. Han menar att de administrativa och juridiska ramar som svenska Försvarsmakten arbetar inom står i stark kontrast till den snabba anpassningsförmåga som krävs i modern krigsföring.

”Skulle vi i fred göra som Ukraina så skulle huvuddelen av officerskåren sitta i häkte. Antingen för grovt brott mot säkerheten, lagar och förordningar, eller för den delen bara på grund av upphandling och ekonomi”, säger Ziegenfeldt.

Han fortsätter med att betona hur avgörande flexibiliteten har varit för Ukrainas försvar. Om landet hade försvarats på samma sätt som en ”centralbyråkratisk stat” som Sverige, hade Ukraina förlorat redan i krigets inledning, menar regementschefen.

Trots den hårda kritiken lyfter Ziegenfeldt också fram flera styrkor i det svenska försvarssystemet. Sverige har starkt politiskt stöd för försvaret, en överbefälhavare och försvarsledning som aktivt driver på utvecklingen, samt en stark och kompetent försvarsindustri. Dessa faktorer beskriver han som svenska ”superkrafter” i den nuvarande situationen.

Problemen ligger snarare i de processer och strukturer som formats över tid. Ziegenfeldt pekar särskilt på de omfattande nedläggningar av militära förband och resurser som genomfördes runt millennieskiftet, då Sveriges försvarspolitik präglades av en tro på långvarig fred i Europa.

Konsekvenserna av dessa nedläggningar är omfattande och kostsamma att återställa. ”Vi behöver egentligen allt, det är ett problem. Vi hade 30 fältsjukhus och la ner dem. De kostar kanske en miljard styck. Även om man nu häller pengar på Försvarsmakten så är hålen fortfarande episka”, konstaterar Ziegenfeldt.

Fältsjukhusen är bara ett exempel på den militära kapacitet som försvann under nedskärningsperioden. Återuppbyggnaden av denna förmåga kräver inte bara enorma ekonomiska resurser utan också tid – en bristvara när säkerhetsläget i Europa snabbt försämrats.

Sveriges strategiska läge har förändrats dramatiskt de senaste åren. Landets inträde i Nato innebär nya skyldigheter och krav på interoperabilitet med alliansen. Samtidigt har den ryska militära aggressionen i Ukraina väckt Europa ur decennier av militär nedrustning och omprioritering av försvarsbudgetar.

Regemente P7:s årliga bidrag till Nato-styrkan i Lettland är en viktig del av alliansens framskjutna närvaro i Baltikum. De baltiska staterna, som gränsar till Ryssland, betraktas som särskilt utsatta i händelse av en militär konflikt. Sveriges bidrag med 600 soldater representerar därmed en betydande del av den svenska insatsen i den nya säkerhetsarkitekturen.

Debatten om hur snabbt Sverige och andra europeiska länder kan och bör bygga upp sitt försvar fortsätter. Frågan är hur man ska balansera behovet av snabb handlingskraft med de demokratiska processer, juridiska ramar och ekonomiska kontrollmekanismer som kännetecknar moderna demokratier i fredstid.