Fysikernas teori: Därför blev valet så jämnt

Det var ett av de jämnaste riksdagsvalen i modern svensk historia. När rösterna från samtliga distrikt var räknade i september 2022 stod de två politiska blocken nästan helt lika i mandatfördelningen. Fler än sex miljoner svenskar hade lagt sin röst, men utfallet avgjordes till slut av några ynka mandat. Att demokratiska val så ofta slutar så oerhört jämnt är ingen slump. Forskare menar att det finns en tydlig matematisk logik bakom – och att det i själva verket är en naturlig konsekvens av hur politiska system fungerar.

Valet 2022 var inget undantag. Den rödgröna sidan med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick 173 mandat, medan högeroppositionen med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna fick 176. Bara tre mandat skilde alltså blocken åt. Under valnatten växlande ledningen flera gånger, och först efter att de sista utlandsrösterna och de sent anlända förtidsrösterna räknats kunde segern säkras. Det var en dramatik som speglades i tv-soffor och på valvakor runt om i landet.

Men varför blir det så ofta så jämnt? Enligt statsvetare och matematiker handlar det om en grundläggande princip inom demokratisk teori: medianväljarteoremet. Kortfattat innebär den att politiska partier i ett tvåblockssystem, för att maximera sina chanser att vinna, kommer att positionera sig nära mitten av väljarkåren. Om väljarnas åsikter fördelar sig ungefär som en klockformad kurva, med många väljare i mitten och färre i kanterna, lönar det sig att tona ner extrema ståndpunkter och konkurrera om de mittenväljare som faktiskt kan avgöra valet.

Resultatet blir att de två sidorna ofta lägger fram politik som, åtminstone på ytan, liknar varandra allt mer ju närmare valdagen de kommer. Det gör att väljarna upplever skillnaderna som små, och många bestämmer sig sent. En liten förändring i opinionen kan då få stora konsekvenser för mandatfördelningen. Det är i sig en matematisk effekt: ju närmare varandra två kandidater ligger, desto större är sannolikheten att resultatet blir mycket jämnt.

Den här dynamiken har observerats i flera länder, inte bara Sverige. I USA:s presidentval 2020 avgjordes utfallet av några tiotusentals röster i ett fåtal delstater. I Storbritannien 2017 förlorade det konservativa partiet sin majoritet trots att de fått flest röster, och i Israel har en rad val under 2020-talet slutat i princip oavgjort mellan blocken. Gemensamt för dem alla är att de politiska alternativen, åtminstone i väljarnas ögon, har hamnat mycket nära varandra i de frågor som varit viktigast.

Den matematiska förklaringen handlar dock inte bara om partiernas strategiska positionering. Den handlar också om väljarnas beteende. I en politisk miljö där många upplever att de viktigaste frågorna redan är lösta, eller där skillnaderna mellan blocken upplevs som små, ökar benägenheten att rösta på det parti man tycker minst illa om – eller att helt enkelt stanna hemma. Men i Sverige har valdeltagandet tvärtom varit högt. Över sex miljoner röstberättigade tog sig till valurnorna, vilket motsvarar ungefär 84 procent av befolkningen. Ändå blev resultatet nästan ett dödläge.

Forskare pekar också på att väljarnas geografiska och sociala sammansättning spelar in. Städer och landsbygd röstar allt mer olika, och de regionala skillnaderna är stora. I Stockholm och Uppsala dominerar de rödgröna, medan södra Sverige och flera landsbygdskommuner bär upp högersidan. När de två blocken tar hem var sin typ av region, och när dessa regioner innehåller ungefär lika många människor, blir resultatet lätt jämnt. Matematiskt kan det beskrivas som en balans mellan två ungefär lika stora grupper med olika preferenser.

Det finns också en slumpmässig faktor i varje val. Opinionsmätningar har felmarginaler på några procentenheter, och det är inte ovanligt att verkligheten avviker från den sista mätningen. I ett val som 2022, där mätningarna visade på växlande ledning under hela hösten, var utgångsläget redan så osäkert att nästan vilket utfall som helst var möjligt. När valresultatet sedan landar inom felmarginalens gräns, blir det inte bara jämnt – det blir också svårt att i efterhand förklara exakt varför segern gick till det ena blocket.

Den tydliga orsak som forskarna ser är att demokratier, genom att belöna den som närmar sig mitten, skapar incitament för politisk konvergens. Det gör valen mindre ideologiskt spretiga, men också mer oförutsägbara. För väljarna innebär det att varje röst verkligen räknas, men det innebär också att valnätter ibland kan vara betydligt mer spännande än vad det politiska samtalet i förväg antytt. I Sverige, där blockpolitiken har varit en grundpelare under lång tid, verkar denna mekanism vara särskilt stark.

Det jämna valet 2022 var således varken en tillfällighet eller ett tecken på att demokratin är hotad. Tvärtom kan det ses som ett kvitto på att den matematiska balansen i väljarkåren är reell, och att de politiska krafterna för tillfället väger nästan exakt lika tungt. Frågan är vad som krävs för att rubba den balansen. En sak är säker: så länge partierna fortsätter att positionera sig nära mitten, och så länge landet är politiskt delat i två ungefär lika stora block, kommer kommande val sannolikt att bjuda på samma gastkramande upplopp.