Tomas Ramberg: Därför är relationen mellan V, S och C så sårig

Relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är mer ansträngd än på mycket länge. Efter söndagens riksdagsval står frågan om regeringsbildning i centrum. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har gjort klart att partiet inte längre tänker släppa fram en S-regering utan att själv sitta i den. Centern har samtidigt lovat att inte stödja en regering där V ingår. Frågan är om något av löftena kan överleva verkligheten.

Historien bakom dagens låsning sträcker sig mer än hundra år tillbaka. Vänsterpartiet bildades 1917, sedan Socialdemokraterna uteslutit sin vänsterflygel. Partierna har sedan dess slagits om synen på kommunismen och om inflytandet i fackföreningsrörelsen. Länge kunde S ändå räkna med V i regeringsfrågan. Först 1994 tvingades S förhandla en statsbudget med V. Inför valet 2010 försökte S, MP och V bilda ett rödgrönt regeringsalternativ, men valet blev ett misslyckande och Alliansen kunde sitta kvar. Socialdemokraternas slutsats blev att aldrig upprepa experimentet.

Efter valet 2018 frös relationen. I januariavtalet mellan S, MP, L och C fanns en skrivelse som Vänsterpartiet uppfattade som en förnedringsklausul: V skulle inte få något politiskt inflytande. Ändå släppte V fram avtalet. Det blev upptakten till striden om marknadshyror, ett förslag som drevs av C och L och som V såg som ett hot mot hyresgästerna. V valde att tillsammans med högerpartierna avsätta statsminister Stefan Löfven. Oförrätterna är många. Socialdemokraterna glömmer inte att V fällde en S-regering. Centern glömmer inte att V stoppade marknadshyrorna och därmed spräckte januariavtalet. Vänsterpartiet glömmer inte förnedringsklausulen.

Vänsterpartiets slutsats är att aldrig mer vara dörrmatta. På vårens kongress slog partiledningen fast att partiet inte ska släppa fram en regering som det inte själv sitter i. Nooshi Dadgostar har visat att hon menar allvar. Söndagens valresultat, där V gjorde ett starkt val, har stärkt hennes position. För henne är det nu eller aldrig: står hon inte på sig nu blir Vänsterpartiets krav på regeringsplats aldrig taget på allvar.

För Socialdemokraterna är läget mer komplicerat. Att V gick ihop med M och SD och röstade bort en socialdemokratisk statsminister uppfattas av många som ett svek. Förtroendet är skadat. Samtidigt är Magdalena Anderssons överordnade mål att bli statsminister. Inget parti har större intresse av att undvika ett extra val än S. Den som får laga efter läge kan tänkas betala ett högt pris för att säkra ett regeringsunderlag.

Centerns relation till Vänsterpartiet är enklare att förstå. De två partierna står på var sin sida i den klassiska konflikten om skatter, ägande och jämlikhet. Av samma skäl hade Centern länge svårt för Socialdemokraterna. Det tog 134 dagar efter valet 2018 innan C accepterade en S-ledd regering. Under Maud Olofsson och Annie Lööf utvecklades C i liberal, i vissa delar nyliberal, riktning. Partiet gjorde sig medvetet oberoende av både S och SD. Efter svåra överväganden valde C till slut att se S som det mindre onda. I utbyte har C fått igenom skattesänkningar, uppluckrat anställningsskydd och försvagat strandskydd.

Frågan är om Centern kan ta ytterligare ett steg och acceptera ett samarbete som inkluderar V. Det finns skäl som talar för. Centern har inte fört samma hårda ideologiska argumentation mot V som mot SD. Motviljan mot SD handlar om människosyn, medan motviljan mot V handlar om synen på skatter, företagande och förmögenheter. Människosyn går inte att förhandla, men pengar går att köpslå om. Dessutom står C och V sida vid sida mot den migrationspolitik som M, KD, L och SD enats om i Tidöavtalet.

Det främsta skälet emot är Centerpartiets löfte under valrörelsen att inte släppa fram en regering där V sitter. Men i formuleringen finns en öppning: det handlar om regeringsplatser, inte om politiskt inflytande. En regering som förhandlat sin politik med V, men där V inte sitter, kan vara acceptabel. Då blir frågan i slutändan priset. Ett brutet vallöfte måste vägas upp av en tydlig politisk vinst.

Sammanvägt talar mycket för att Centern efter långa förhandlingar till slut accepterar ett samarbete där V ingår. Centern kan inte bortse från valresultatet. Det parti som har lättast att övervinna sina känslor är Socialdemokraterna. För Magdalena Andersson är statsministerposten det viktigaste målet. Hon får laga efter läge och betala vad som krävs.