Göte, 96, är äldst i skärgården: ”Haft en råstyrka i släkten”

Göte Lindström sitter vid sitt båthus på Gummerholmen utanför Harö i Stockholms skärgård. Han är 96 år och 7 månader gammal denna vår 2026, och hans stora händer vilar tungt i knät. Händer som en gång var legendariska i skärgården, märkta av ett långt liv av hårt arbete vid havet.

”De är omtalade i stora delar av skärgården, mina händer. Eller åtminstone så var de det”, säger Göte och plirar med ögonen på sitt alldeles särskilda sätt. Han vet att många har tvivlat på att händer så stora och grova skulle kunna hantera nål och tråd, krokar och tunna målarpenslar. Men det kunde han visst.

Alla nät han lagat, alla ålkassar och ryssjor han tillverkat under sitt liv tycks passera revy i hans inre. Men nu är det slut med allt det där. Hans högra hand vilar väldigt tungt och går inte längre att använda. Smärtan i högerraxeln gör sig påmind med jämna mellanrum.

”Jag kan knappt lyfta armen längre”, säger Göte och grinar illa när han försöker. ”Det är ju själva fan att det ska behöva göra ont att bli gammal”, muttrar han när han kämpar sig över tröskeln till köket med sin rollator.

Ett långt liv på isolerad ö

Göte Lindström på Gummerholmen, Harö, är med stor sannolikhet den äldste nu levande människan i Stockholms skärgård som bor och är folkbokförd på en isolerad ö. Gummerholmen har ingen fast landförbindelse. Vill Göte ta sig härifrån får han ro över viken till Hagede, där Waxholmsbåten angör vid ångbåtsbryggan.

Hit kommer hemtjänsten sjövägen, de glider in via Bergklovshålet eller Norrsundet. En halvtimme om dagen är de hos Göte, alla dagar i veckan, även om han helst skulle vilja klara sig själv, som han alltid har gjort.

”Jag får tillsyn”, säger han och skrattar. ”Tänk vad det måste kosta. De åker ända ut hit och sitter ner och pratar med mig en stund. Det är fint. Annars kan det ju gå både två och tre och fyra dagar utan att jag träffar någon alls.”

Skärgårdsdoktorn Christian Lagerholm och distriktssköterska Heidi Ehn Trutman besöker Göte varannan vecka. När de kommer och kollar blodtrycket är Göte inte den som klagar. ”Det är bra”, svarar han, ”det är lite stelt bara.”

Coronapandemin blev en mardröm

När coronapandemin bröt ut 2020 flyttade Göte till en lägenhet i ett nyöppnat äldreboende på Djurö. Men det gick inte. Han kunde inte andas. Det var som om livet tog slut medan det pågick, och inga besök fick han ta emot. Han minns inte hur många nätter han tillbringade där innan han flyttade tillbaka hem till holmen, men det var inte många. Det blev dyra nätter, för hyran skulle betalas även under uppsägningstiden.

”Vilken mardröm. Bo i lägenhet. Nä, det får andra göra”, säger Göte och plockar fram sin tyva, ett redskap som hjälper honom att hålla ordning på näten när han lappar och lagar.

Uppväxt under kriget

Göte var yngst av fyra syskon när han föddes i en liten stuga i Harö by, som ligger som i en skyddad sänka på Harö, ön söder om Gummerholmen. Det fanns förstås ingen el på ön då, men det gick bra ändå med ved och fotogen. Pappa Aldor lärde honom tidigt att fiska och jaga, att skilja svärtor från vigg, medan mamma Gerda kardade, spann och stickade strumpor.

När andra världskriget kom var han tio år gammal. Han minns ransoneringskorten och ibland skumpiga båtfärder norrut till Möja, där de kunde komma över socker och mjöl.

”Jag tror vi hade det bättre än de flesta, vi var ju redan självförsörjande på det mesta så kriget bekom oss inte så mycket. Salta strömming kunde vi ju sedan länge och jaga sjöfågel var vi ruskigt bra på.”

Sedan kom familjen på att de skulle odla jordgubbar. Det räddade deras ekonomi när efterfrågan på strömming minskade. Göte gick upp klockan fyra på morgonen, väckte brorsdottern Agneta och hennes vän Marie med varm choklad och smörgåsar. Sedan jobbade de på knä med böjda ryggar. Många hundra liter blev det vissa dagar. Nästan allt såldes till Sandhamn med strykande åtgång.

Styrka i släkten

Götes utbildning blev sju år i ”Harö universitet”, som han kallar den sedan 1945 nedlagda byskolan vid Hemträsket på ön. ”Det räckte gott. Det stod kristendom och välskrivning på schemat men jag kan undra än i dag vad jag haft för glädje av något av det.”

Som nybliven tonåring förstod han att för att kunna leva ett fritt och bra liv i skärgården måste man ha andra handlag än de akademiska. Av sin åtta år äldre bror Bertil lärde han sig att bli stark. Lite i skuggan av storebrodern blev Göte bra på att stöta kula.

”Vi har alltid haft ett slags råstyrka i släkten. Min pappas farbror Herbert tog guld i dragkamp vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. Det fick man med sig med bröstmjölken”, skrattar han. ”Men skulle jag satsa på kula… Det hade krävt för mycket tid och umbäranden. Jag hade det bättre här hemma på ön.”

Ett liv vid havet

Göte byggde sitt båthus med sina egna händer. Precis som han byggt bryggorna, huset han bor i och några hus till på sin tomt. Där inne ryms hela hans liv som artefakter över en svunnen tid. De vittnar om självhushåll, om jakt och fiske och en outgrundlig kärlek till havet.

Till och med kvinnan från hemtjänsten hade hört talas om Götes händer. När hans numera avlidna fru Belle åkte in till guldsmeden för att beställa en ring sa guldsmeden att det inte kunde stämma, så tjocka ringfingrar kan ingen ha. Men Belle hade mätt med ett snöre och stod på sig. Göte fick sin ring till slut.

Göte kan inte minnas att han någonsin längtat efter ett annat liv eller drömt om ett ”vanligt” yrkesliv. ”Nu för tiden är det väl ingen som riktigt förstår att livet var en kamp. Det var veden, potatisen, fisket. Det var att gräva i landen och bärga fiskeredskap i storm. Och bygga båtar. Det är inte undra på att axeln är slut.”

Han minns bitande vintrar med mörker, is och storm. Alla var beroende av varandra, en känsla som byggde en genuin gemenskap. Att hålla i och ihop var ett slags grundkrav för att överleva.

Mångsidig försörjning

Göte har försörjt sig på många sätt genom åren. Han var biträdande fyrvaktare på Grönskär, odlade lax och byggde en affär som hans fru Belle och svägerska drev med stor framgång. Där sålde de laxen han rökte med strykande åtgång. Det mesta av laxen gick dock direkt till Seglarhotellets restaurang på Sandhamn.

År 1980 stod affären på Harö klar. Innan dess hade svägerskan Margit haft lite försäljning i båthuset, men det gillades inte av myndigheterna. Sälja livsmedel i lokaler där svalorna bygger bon passade sig inte riktigt.

Göte kom också att resa. Med livsmedelhandlarna for han på kryssning till Medelhavet. Han har varit på fotbollsresa till England, varit på Cypern och åkt hela Hurtigrutten. ”Man ska aldrig ångra något, det är ingen mening med det. Men en sak ångrar jag ändå. Jag skulle ha velat se Colosseum i Rom.”

Ny kärlek på gamla dar

För fem år sedan återträffade Göte Ulla, som han hade en försiktig sommarflört med en gång i tiden. Hon hade fått höra att Göte var änkling och ringde honom. Sedan dess ses de när det passar. Det strålar om dem. ”Det var modigt av Ulla att ringa”, konstaterar Göte.

Trots att skärgården blivit, som Göte uttrycker det, ett slags Skansen för rika människor med glasinbyggda altaner och fyrkantiga lådor till hus, älskar han fortfarande sin numera från vanligt folk avfolkade skärgård. ”Visst kan jag sörja att politiken aldrig gjort rätt, att förutsättningarna för att bo och faktiskt leva här försvunnit.”

När Göte fyller 97 ska det bli gravöl med snaps och mackor när den dagen väl kommer. Men han vill inte att de sjunger ”Härlig är jorden” på begravningen. ”För det är den inte längre, jorden”, säger han och tänker på hur samhället prioriterar stridsplan framför cancerforskning.