Svenska utlandsskolor med allvarliga brister i tillsyn trots miljonstöd från staten

Varje år fördelar den svenska staten nästan 100 miljoner kronor i statsbidrag till svenska utlandsskolor. Totalt finns det i dag 14 sådana skolor spridda över Europa och Afrika, med ungefär 1 500 svenska elever inskrivna. Skolorna är tänkta att följa svensk läroplan, sätta svenska betyg och stå under tillsyn av Skolinspektionen. Men nu visar en granskning från Riksrevisionen att systemet har allvarliga brister och inte fungerar som avsett.

Enligt Riksrevisionens rapport har ingen tillsyn av de svenska utlandsskolorna genomförts sedan 2018. Ännu mer alarmerande är att ingen av de drygt 20 signaler om missförhållanden som registrerats av Skolinspektionen under de senaste tio åren har lett till några konkreta åtgärder. Detta trots att skolorna i sin marknadsföring aktivt framhåller att de är godkända av Skolverket och står under Skolinspektionens tillsyn.

Revisionsdirektör Sofia Sandgren Massih pekar på att den underliggande orsaken till problemen är hur den nuvarande förordningen är formulerad. ”De flesta problemen grundar sig i att förordningen är så öppet skriven. Det gör att Skolinspektionen kan tolka den som att de inte behöver göra mer än de gör”, förklarar hon för Dagens Nyheter.

En särskilt problematisk aspekt som Riksrevisionen lyfter fram är att Skolinspektionen endast tar ansvar för elever som ligger till grund för det svenska statsbidraget. Om en anmälan kommer in om allvarliga problem som rör en elev som inte ingår i bidragsunderlaget, kan Skolinspektionen välja att inte agera. ”Det gör att det kan förekomma missförhållanden på skolan som eleven går på, utan att det varken uppmärksammas eller åtgärdas”, säger Sofia Sandgren Massih.

Ett annat problem är att skolorna enligt förordningen endast behöver följa delar av den svenska skollagen ”så långt det är möjligt”. Detta ger ett stort tolkningsutrymme och skapar osäkerhet kring vilka regler som faktiskt gäller.

Systemet med svenska utlandsskolor skapades för en helt annan tid. Den nuvarande förordningen beslutades 1993, men det statliga stödet till svenska skolor utomlands har funnits sedan början av 1900-talet. Det ursprungliga syftet var att underlätta för svenska företag, ambassader och multinationella organisationer att rekrytera svensk personal för utlandstjänstgöring, samtidigt som deras barn kunde få en svensk skolgång.

I dag ser verkligheten helt annorlunda ut. Företag skickar inte längre personal utomlands på samma sätt som förr. Enligt Riksrevisionens granskning används skolorna nu huvudsakligen av andra kategorier av svenska familjer. Nästan hälften av eleverna är barn till vårdnadshavare som själva arbetar på skolorna eller är egenföretagare.

De 14 godkända svenska utlandsskolorna finns dessutom bara i ett begränsat antal städer där Sverige har ambassadpersonal: London, Paris, Nairobi, Maputo, Wien, Madrid, Lissabon och Berlin. För många svenska diplomater och företagsanställda utomlands finns alltså ingen tillgång till dessa skolor, vilket ytterligare ifrågasätter systemets relevans i dag.

Riksrevisionen menar att riksdagen nu måste ta ställning till utlandsskolornas framtid. Alternativen är att antingen behålla skolorna i sin nuvarande form, skärpa regelverket betydligt, eller avskaffa systemet med statsbidrag helt och hållet.

När frågan ställs om vart ambassadörers barn skulle gå i skolan om systemet avskaffas, påpekar Sofia Sandgren Massih att situationen redan har förändrats. ”Många har redan satt dem på internationella skolor som det i dag finns många fler av än när det här systemet kom till”, säger hon.

Dessutom finns det redan alternativ för svenska barn utomlands som vill behålla kontakten med det svenska språket och skolsystemet. Undervisning i svenska är tillgänglig på drygt 100 platser i världen med bidrag från den svenska staten. För elever som behöver skaffa sig svenska betyg finns distansundervisning tillgänglig från och med årskurs 6.

Riksrevisionens granskning lägger nu trycket på regering och riksdag att ta ett helhetsgrepp om de svenska utlandsskolorna. Frågan är om ett system som etablerades för över hundra år sedan fortfarande är relevant, eller om de årliga 100 miljonerna i statsbidrag bättre skulle kunna användas på andra sätt för att stödja svenska barn utomlands.