Regeringens beslut att fördela 56 miljoner kronor årligen till tre svenska lärosäten för att starta nya masterprogram i offentlig förvaltning har väckt stark kritik från akademiskt håll. Kritiker menar att beslutet markerar ett tydligt brott mot den akademiska självstyrelsen och representerar en ovanlig form av direktstyrning från politiskt håll.

Enligt tidigare rapportering från DN ska pengarna fördelas mellan Handelshögskolan i Stockholm, Stockholms universitet och Göteborgs universitet. Mest uppmärksamhet har Handelshögskolans del av finansieringen fått – 35 miljoner kronor årligen för att utbilda 100 studenter från och med 2027. Till jämförelse får Stockholms universitet 18 miljoner kronor för 120 studenter, medan Göteborgs universitet tilldelas sex miljoner för 30 studenter.

Göran Sundström, professor och prefekt vid Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, beskriver situationen som en abrupt maktförskjutning från lärosätena till regeringen. Han understryker att det traditionellt har varit lärosätena själva som beslutat om vilka utbildningar de vill satsa på, men att regeringen nu pekar med hela handen och fördelar medel efter eget gottfinnande.

”Det är helt klart en form av direktstyrning av undervisningen som vi inte har sett tidigare”, konstaterar Sundström.

Jacob Adamowicz, analytiker på fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare (SULF), instämmer i bedömningen. Han beskriver beslutet som ett uppifrån-och-ner-perspektiv där politiker sätter riktningen på ett sätt som bryter mot etablerade finansieringsmodeller.

Det vanliga förfarandet inom svensk högre utbildning är att lärosätena själva beslutar om de vill starta en utbildning. De tilldelas sedan pengar baserat på antalet studenter som skriver in sig och klarar sina kurser, vilket innebär att framgångsrika program kan finansiera sig själva. I det här fallet bad regeringen istället lärosätena att ansöka om pengar för specifika program, ett förfarande som överraskade många inom akademin.

”Vi blev överraskade och hoppas att det ska vara ett undantag i styrningen”, säger Adamowicz.

En central del av kritiken handlar om transparens och jäv. Inom forskning finns etablerade system där sakkunniga sitter i nämnder och bedömer ansökningar enligt tydliga regler för att undvika intressekonflikter. I det här fallet menar Sundström att den kvalitetsmärkningsprocessen har kringgåtts, eftersom det är oklart hur regeringen har bedömt ansökningarna och varför vissa lärosäten tilldelades medel och andra inte.

Högskoleminister Lotta Edholm (L) har i ett mejlsvar till DN förklarat att beslutet baseras på de utvalda lärosätenas egna kostnadsberäkningar och att alla lärosäten har fått så mycket medel som de själva efterfrågat. Detta förklarar dock inte den stora skillnaden i ersättning per student – Handelshögskolan får 350 000 kronor per helårsstudent, vilket kan jämföras med de vanliga 63 000 kronorna för liknande masterprogram med EU-inriktning.

Inom universitetskretsar har det spekulerats i att Handelshögskolans stora andel av finansieringen kan ha påverkats av lobbyarbete i Regeringskansliet. Göran Sundström påpekar att det inte är någon hemlighet att Handelshögskolan har bedrivit aktivt påverkansarbete genom artiklar och intervjuer.

Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan, har tidigare försvarat sig med att kontakter med företrädare för regeringen ingår i rektorsjobbet. Han har uppgett att de pratat med massor av företrädare, precis som de alltid gör. Huruvida specifika luncher eller middagar har ägt rum är dock inte känt utåt.

Sundström menar att bristen på transparens skapar problem. Eftersom pengarna delas ut direkt från regeringen kan det uppstå uppfattningar om jävssituationer, oavsett om sådana faktiskt föreligger eller inte. Blotta misstanken om särbehandling skadar tilltron till systemet och principen om att kvalitet ska vara avgörande.

”Ett resultat är att den här diskussionen om särbehandling har uppstått, att ett lärosäte kan ha fått mest pengar för att det står regeringen närmast. I stället för att man kunnat slå fast att det är de mest lämpliga som valts”, säger Sundström.

Lotta Edholm har tidigare försvarat valet av Handelshögskolan med att lärosätet gjort sig känt för att kunna skapa högkvalitativa utbildningar med gott internationellt rykte. Hon betonar att det handlar om att bygga upp en elitutbildning som ska förbereda studenter för svåra antagningsprocesser inom EU.

Sundström är skeptisk till detta argument. Han påpekar att många svenska högskolor är duktiga på att skapa kvalitativa utbildningar, och att regeringens uttalanden därför framstår som godtyckliga för utomstående. Bevisbördan för att valet verkligen grundar sig på kvalitet ligger därför kvar på regeringen.

De nya masterprogrammen i offentlig förvaltning ska tillsammans utbilda 250 studenter årligen. Handelshögskolans tvååriga program, Master Program in Public Policy (MPP), startar 2027 och tar in 100 studenter per år. Stockholms universitets tvååriga program startar hösten 2026 med 120 studenter, medan Göteborgs universitets ettåriga program tar in 30 studenter från samma tidpunkt.

Frågan om regeringens direkta styrning av högre utbildning aktualiserar en större debatt om akademisk frihet och den lämpliga balansen mellan politisk styrning och lärosätenas självbestämmande. Kritikerna hoppas nu att detta kommer att förbli ett undantag snarare än att bli norm för framtida finansieringsbeslut inom svensk högre utbildning.