Här är misstagen som sänkte Palmeutredningen

En ung Tommy Lindström fick veta om statsministermordet genom tidningen

Tommy Lindström vaknade tidigt den första mars 1986, sin födelsedag. När han gick ut för att hämta morgontidningen utanför sitt kedjehus i Åkersberga möttes han av den svarta rubriken på förstasidan: ”PALME MÖRDAD”. Först då fick rikskriminalpolisens chef veta vad som hänt.

– Det var först när jag såg tidningen som jag fick veta vad som hade hänt, berättar Lindström.

Sveriges statsminister, Socialdemokraternas partiledare Olof Palme, hade skjutits till döds klockan 23.21 kvällen innan, i korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan i centrala Stockholm. De flesta svenskar nåddes av nyheten om statsministermordet morgonen efter genom tidningar, radio och TV. Men för chefen för rikskriminalpolisen var detta en anmärkningsvärd miss – ingen hade tänkt på att informera honom.

– Det började ju snett, konstaterar han.

När han fick kännedom om det inträffade kontaktade han länspolismästare Hans Holmér, som ledde utredningen eftersom mordet begåtts i Stockholm. Polisens organisation såg på den tiden annorlunda ut, med självständiga myndigheter i varje län.

– Jag ringde och fick tag i Hans Holmér på lördagen. Jag frågade om han ville ha hjälp och då sa han ”ja, kom ner till mig”, berättar Lindström.

Mötet på eftermiddagen gav Lindström skäl till oro. Gruppen som Holmér samlat var märkligt brokig, med representanter från allt från hundgruppen till sjöpolisen.

– Jag sade till Hasse att ”du kan ju för fan inte ha en massa människor inblandade från enheter som inte har något ansvar för det här”. Redan då förstod jag att det kanske skulle bli ett spaningsmord och då är det viktiga att uppgifterna samlas och dokumenteras, och framför allt att det hålls tätt om dem.

Holmér, som var utbildad jurist och tidigare chef för säkerhetspolisen, saknade erfarenhet av mordutredningar men utsåg ändå sig själv till spaningsledare. Snart blev det uppenbart att utredningen läckte information. Under veckan som följde kunde Dagens Nyheters läsare ta del av rubriker som ”Mordet var noga planlagt” och ”Mördaren flydde i bil”.

Den 5 mars hölls en presskonferens som blivit historisk. Holmér avslöjade då offentligt att Palme hade skjutits med en kula av kalibern .357 Magnum och visade upp två revolvrar för att illustrera hur mordvapnet kunde se ut – något som i dag skulle vara otänkbart i en mordutredning. Sådan information kan vara avgörande för att identifiera en gärningsman.

Utredningen plågades av grundläggande misstag redan under mordnatten. Den första polispatrullen anlände bara tre minuter efter skjutningen, men avspärrningarna kring mordplatsen upprättades först klockan 23.50 och var alltför begränsade. Snart täcktes mordplatsen av röda rosor, innan polisen hunnit genomföra en grundlig teknisk undersökning.

– Ärendet leds under mordnatten av ordningspolisen, som inte hade någon erfarenhet av mordspaningar, säger Lindström.

Hans-Gunnar Axberger, jurist och författare som ingick i Granskningskommissionen som utredde Palmegruppens arbete under 90-talet, pekar på två avgörande frågor:

– Ett: hur kunde det över huvud taget hända att statsministern blev mördad på öppen gata? Den andra frågan är: hur kunde det komma sig att vi aldrig fick reda på vad som egentligen hände?

Svaret på den första frågan är förvånande enkelt sett med dagens ögon:

– Han hade inga livvakter. Det kanske är svårt att förstå i dag, men det är som sagt 40 år sedan. Vår statsminister rörde sig tämligen fritt på stan utan livvakter – inte jämt, men ganska ofta. Den här kvällen gick han spontant på bio och promenerade lika spontant mot hemmet när filmen var slut, förklarar Axberger.

Palmeutredningen växte snabbt till en av världens största polisutredningar någonsin. Det så kallade Palmearkivet omfattar 250 hyllmeter med dokument. Men trots omfattningen saknades samordning av dokumentation och uppföljning, vilket ledde till att potentiellt viktiga vittnesuppgifter blev liggande och att personer av intresse förhördes först efter flera år.

– Det fanns inga riktlinjer för hur man skulle utreda spaningsmord. Det hade funnits så kallade mordbiblar, men de var ur bruk. Man kan på det sättet tala om en organisation som var misskött, delvis i förfall, säger Axberger.

I avsaknad av teknisk bevisning byggdes omfattande teorier baserade på möjliga motiv. Holmér lade stora resurser på det så kallade PKK-spåret, medan andra spår som genererat mycket material i utredningen är polisspåret och Sydafrikaspåret.

– Hans Holmér stod tyvärr för just ett sådant motivperspektiv, där man skapar en motivbild och sedan letar efter bevis för den, säger Axberger. Men han hittade inga.

Efter 40 år av utredningar, kommissioner och privatspanande har 134 personer erkänt mordet, men ingen gärningsman har med säkerhet kunnat knytas till mordplatsen. Utredningen lades officiellt ned 2020, då Skandiamannen pekades ut som gärningsman, men 2025 ändrade överåklagare Lennart Guné motiveringen och konstaterade att bevisningen mot honom inte var tillräcklig.

Varken Axberger eller Lindström hyser någon större förhoppning om att mordet ska kunna lösas nu.

– Jag var inne på att någon skulle börja berätta, men du vet att nu är jag 80 år själv… Och jag var ju rätt ung vid det här tillfället. Det innebär ju att de som vet något om det här är någonstans mellan pensionsåldern och hundra år, säger Tommy Lindström.