Minnena är det enda som finns kvar när Malmberget försvinner

88-årige Tage Johansson kör regelbundet den fem kilometer långa sträckan mellan Gällivare och Malmberget för att minnas sitt gamla hem. Huset där han och hustrun Berit bodde, där deras barn växte upp, är nu jämnat med marken.

”Många törs inte åka hit, de gråter över det som fanns. Men för mig är det ett sätt att minnas människorna och platserna,” säger Tage.

Han rattar sin Ford Fiesta in i det som en gång var centrum av ett levande samhälle. Där vardagslivet pågick, där barn lämnades i skolan och middagskorven köptes på Konsum. I dag återstår endast tomma gator och grushögar. Samhället har blivit farligt på grund av markrörelser orsakade av gruvdriften under jord.

När Tage går mot platsen där han och frun bodde fram till 2021 pekar han mot den snötäckta marken: ”Här hade vi ingången till huset, Järnvägsgatan 15 B. Vi bodde högst upp.”

”Vi hade ett jättefint torg, klädaffärer och fik. Vi hade egentligen allt här, vi behövde aldrig åka till Gällivare,” minns han medan han vandrar genom de ödsliga gatorna.

Gruvan som förändrade allt

Varje natt, någon gång mellan klockan tolv och ett, vaknar gruvan med ett muller som påminner om en lättare jordbävning. Detta muller hörs ända till grannstaden Gällivare och är resultatet av de sprängningar som sker i underjorden när mer järnmalm ska brytas för att möta världsmarknadens behov.

Järnmalmen från Malmberget är avgörande för Sveriges statskassa och Europas ståltillgång. Men tanken var aldrig att ett samhälle skulle existera jämte gruvan. Att bygga bostäder ovanpå värdefulla malmkroppar framstår idag som otänkbart, men i slutet av 1800-talet lockade arbetet gruvarbetare som ville bo nära sin arbetsplats. Som mest bodde 10 000 personer i Malmberget.

Allt eftersom malmkropparna har grävts ur har marken ovanför påverkats. Dessa markdeformationer har skapat en klyfta som delat Malmberget i två delar. Kaptensgropen, som den kallas, är i dag över 500 meter bred. Från luften syns vägar som abrupt slutar där marken har rasat ner i avgrunden.

Tvingades lämna sitt hem

Den 6 december 2021 kallar Tage Johansson för ”ödets dag”. Det var då som det stod klart att han och Berit skulle tvingas flytta från lägenheten i Malmberget till Gällivare. Några veckor senare sov de för första gången i sin nya bostad. I sin dagbok skrev han: ”Det kändes lite konstigt måste jag säga. Från köksfönstret kunde jag se Malmberget glittra i norr och Dundret glittra i söder.”

Han hade hoppats att de skulle få bo kvar i Malmberget så länge de orkade. ”Utvecklingen går före allt. Det är viktigare att utveckla gruvdriften och då slog det mot samhället Malmberget,” konstaterar han.

Genom sina egna fotografier kan Tage blicka tillbaka på Malmbergets storhetstid. ”Jag brukar skoja till det och säga att Malmberget var som Romarriket. Romarriket var pampigt, med kultur och nöjen, och sedan föll det. Precis som Malmberget.”

Sporthallen – samhällets hjärta

På 1960-talet invigdes vad som skulle bli den nordligaste sporthallen i världen. Den arkitektritade anläggningen i Malmberget inrymde badhus, utomhuspool, idrottshall och en nio banors bowlinghall. Här samlades människor för att se Malmbergets Allmänna Idrottsförening (MAIF) spela handboll och till och med för att följa handbolls-VM 1967 när Malmberget var matchvärd.

1969 stod hallen i centrum för en historisk händelse när över 4 500 gruvarbetare samlades för att kräva bättre villkor. Missnöjet med LKAB, som gjorde stora vinster utan att höja arbetarnas löner, resulterade i en 57 dagar lång strejk innan arbetarna fick igenom sina krav på månadslön istället för ackord.

Den 22 oktober 2022 fylldes den krämvita sporthallen en sista gång när musikduon Hooja, söner till bygden, höll sin första och sista konsert i Malmberget. Två år senare rev grävmaskiner den bit för bit.

Gemenskapen lever vidare

85-åriga Gun-Sofie Nordström minns hur hon för tjugo år sedan kom till sporthallen för att provspela bowling. ”Om jag var nervös? Nej, inte som jag minns det. Jag hade många bekanta som bowlade. Men det var spännande såklart.”

Med Malmbergets Pensionärsbowlingklubb har hon rest runt i Norrbotten för att spela i veteranserien. ”Vi har blivit som en familj. Vi förstod alltid att hallen skulle bort, men visst kändes det sorgligt. Jag hoppades att vi inte skulle förlora spelare, likt vi miste hallen.”

Gun-Sofie bodde själv i Malmberget under nära tjugo år och såg sina barn växa upp där. ”Jag saknar gubbarna som badade bastu. Jag minns hur de satt och väntade på sina kompisar när vi från bowlinggänget gick förbi. Man sa alltid några ord.”

Trots att sporthallen är borta lever föreningen vidare. Pokalerna som en gång stod i en glasmonter i sporthallen finns nu i klubbens tillfälliga lokal på ett hotell i Gällivare. ”Det fanns aldrig en tanke om att vi skulle lägga ner bowlingen. Föreningen lever, trots att vi inte har stan kvar,” säger Gun-Sofie.

Husen som flyttas till en ny adress

Under samhällsomvandlingen har LKAB beslutat att vissa byggnader med högt kulturellt värde ska bevaras. Ett av dessa är ”Bergmansgatan 2”, ett ljusblått trevåningshus som vägde 183 ton. Under sommaren 2023 transporterades byggnaden på en trailer till sin nya plats i Gällivare. Huset hade klyvts itu för transporten, och inne i det kunde man fortfarande se de blommiga namnskyltarna på lägenhetsdörrarna.

Enligt LKAB representerar huset hur Malmberget kunde se ut under 1950- och 1960-talen, vilket är anledningen till att det bevaras. ”Bergmansgatan 2” i Malmberget blev ”Alggränd 2 A” i Gällivare, där huset sattes ihop igen och nya hyresgäster flyttade in.

Ett samhälle försvinner

Uttrycket ”utan gruvan, inget samhälle” har format malmbergarnas medvetande i generationer. Under hösten 2025 kunde några av de sista invånarna i centrala Malmberget se sina hem rivas, en del av de cirka 2 000 bostäder som direkt påverkas av samhällsomvandlingen.

LKAB har erbjudit invånarna tre alternativ: få sin bostad uppköpt för marknadsvärdet, få ett helt nytt hem i Gällivare eller, i sällsynta fall, få sitt hus flyttat till en ny plats. Vid foten av naturreservatet Dundret i Gällivare har ett nytt samhälle vuxit fram där gamla malmbergare nu försöker finna sig tillrätta.

År 2032 ska hela centrala Malmberget vara borta. Tage Johansson bearbetar förlusten genom att skriva: ”Det har blivit mitt sätt att tackla det vi ställts inför – att ett helt samhälle ska utplånas. Vissa gråter blod, jag har nått en acceptans.”

I hans bokhylla trängs dagböckerna där han dokumenterat livet: ”Det blev 52 jular på Järnvägsgatan 15 B. Och nog har åren och jularna runnit iväg. Vi har flyttat fem gånger genom livet. Men den sista flytten, tvångsflytten till Gällivare, tog hårdast på mig. Både fysiskt och psykiskt.”

”En gång malmbergare, alltid malmbergare,” säger Tage. ”Jag trodde att jag skulle födas och dö i Malmberget.” Från lägenhetens köksfönster blickar han nu mot gruvan. I fjärran skär ljuset från gruvtruckarnas lyktor genom mörkret.